Fiskeminister Erlandsson en tragikomisk gestalt

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. För när jag sitter där på E4 i Skåne, på väg hem till Lund efter en slitsam värvningslördag på Ikea i Helsingborg, förefaller den svenska fiskeminister som en tragikomisk gestalt.

Utfrågad i Ekots lördagsintervju faller Erlandsson platt till marken. Ministern säger att vi måste fortsätta att subventionera den snabba utfiskningen med svenska skattemedel, så länge alla andra europeiska länder gör det. Annars kommer de polska båtarna hit och trålar upp de sista ynglen.

Detta anser jag visar minister Erlandssons brist på moral.

Är det en fråga om arbetstillfällen? Nej. I dag lever mindre än 0,005 promille av den svenska arbetsstyrkan på fiskenäringen. Tänk att du står framför 1000 slumpmässigt utvalda personer. Då ser du 70 ingenjörer och sju läkare. Men förmodligen inte en enda fiskare.

Är det tomt i de svenska livsmedelsbutikernas fiskdiskar? Nej. Drygt 60 procent av all svensk vildfångad fisk blir ändå foder (Lövin 2007).

Människans moraliska ansvar för haven och naturen tycks vara en främmande frågan för Eskil Erlandsson. Han har inte lyckats förstå orättvisan med att mina barnbarn inte kommer få smaka fisk.

Med möda konstaterar jag att fiskeminister Erlandsson är ett politiskt stolpskott, en man som prioriterar djurkupering under sitt EU-ordförandeskap samtidigt som Sveriges och EU:s subventioner suger de sista fisken ur våra hav.