Föräldraledig

Ja så där fort går ett halvår ibland. Eller oftast kanske man ska säga. Nu är jag i alla fall föräldraledig på heltid och har som ambition att vara med lille Mogens, förmå honom se en bättre värld och tänka fria (och kritiska) tankar. Detta låter väl även som ett ypperligt tillfälle till personlig, privat, inåtvänd reflexion över forskningens teori och praktik.

För sju år sedan var jag på ett exil i Chile, i syfte att precis som så många andra 20-plusare finna det jag "verkligen" vill göra, "hitta min framtid" och bara koppla av. Paul Auster var med mig på resan, jag hade säkert 10 av hans böcker intill min säng när jag bodde i centrala Providencia-kvarter i huvudstaden Santiago. Men denna resa avslutas på ett mycket obekvämt sätt. Jag hade förvisso "beslutat mig" för att förändra mitt liv på ett positivt sätt: göra slut med min flickvän (som förvissoa var en vacker och godhjärtad flicka, men som i en parrelation med mig blev mer av ett motstånd till en bättre värld än tvärtom) och att satsa mer på text och ord. Tack vare vad som hände den där fredagen den 13:e april, som för övrigt råkade vara Långfredagen, ett minne av då Jesus hängdes vid korset, lyckades jag inte fullfölja mitt andra beslut; jag tappade nämligen orden. Mitt minne var till en början endast några minuter långt och det som bryggade över tiden där emellan var förvirring.

Det tog mig nästan ett år att hitta tillbaka till något som kan jämföras med situationen innan 13/4-2001. På ett-årsdagen av min olycka hade jag min första date med Mogens mamma. Och trots att livet utvecklats positivt ur en mängd persektiv sedan dess så har jag ännu inte gått tillbaka till mitt beslut som fattades dagen innan ödesdagen. Kanske kommer jag aldrig våga eller kunna satsa på texten, men om det möjligtvis finns ytterligare ett bra tillfälle att testa beslutet så är det nu.

Imorgon börjar tiden igen.