Antifeministen Rothstein talar igen

Bo Rothstein är en välkänd antifeminist, vilket ger avtryck i hans senaste debattext om kvinnors möjligheter i samhället. Rothstein har tidigare i sin kvasidagbok DN Debatt kritiserat feministiskt teori för att bygga på ”bisarr ideologi” (3/6-2005), och även gårdagens DN debatt (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=610901) blir idag stark kritiserad av en rad feministiska bloggare, medan organisationer som Antifeministiska samfundet och Tidningen Broderskap däremot ger honom sitt stöd. En okritisk läsare frågar sig säkert varför – Rothstein skriver ju om feminism! Min poäng är att en närmare analys av texten snarare visar att Rothstein ger stöd för en biologistisk tolkning av världen, i linje med den antifeministiska läran.

För att förtydliga mitt resonemang vill jag understryka att en feministisk teori per definition innehåller två aspekter: dels en formulering av ett problem på basis av könsdikotomi och dels förslag på att lösa problemet. Rothstein nöjer sig med att konstatera att det finns ett samhällsfenomen som skulle kunna kallas för problem, nämligen den heterosexuella livsstilens könsfördela(n)de konsekvenser (observera att han själv inte säger att det är ett problem). Å andra sidan verkar Rothstein mena att samtliga förändringar som lyfts fram i feministisk teori härrör från ”magiska storheter”, som på grund av att ”genusforskningen i stort sett gett upp” inte är användbara.

Istället för att presentera revolutionerande förändringsförslag (han ger dock legitimt liberalt stöd för en kvoterad föräldraförsäkring) framhåller Rothstein att en ”medvetandehöjning” vore det bästa verktyget för en bättre värld. Här läggs ansvaret uteslutande på ett av könen: ”unga kvinnor som blir mammor måste få klart för sig vilka risker de tar”, ”och kvinnor […] måste göras uppmärksamma […] när de väljer att bilda familj”. Således menar Rothstein att det inte något eventuellt samhällsproblem, utan snarare ett problem hos kvinnorna.

Läser man debattartikeln baklänges ser man också att Rothstein tidigt konstaterar att ”starka, välutbildade och i skolan jämställdhetsdrillade och från dagis genuspedagogiserade [inte helt positiva adjektiv, min anmn.] unga svenska kvinnor inte kräver sin rätt utan likt aningslösa offer låter sig dras ned i det antifeministiska träsket av underordning”. Således tror Rothstein att inte heller hans förslag på medvetandehöjning (av kvinnorna!) kommer att ge någon förändring.

Som antifeminist är Rothstein inte intresserad av att föreslå några åtgärder som ger ökad jämställdhet mellan könen. Istället presenterar han starka argument för att hävda att de könsuppdelade rollerna faktiskt är naturliga.