Disputationsångest

Jag har deltagit vid tre, fyra disputationer om jag minns rätt. Dessa tillställningar brukar både inspirera och förtrycka mina sinnen; det förra för att jag ser att det faktiskt går att nå fram till slutspurten och att jag samtidigt vet att jag har möjlighet att springa både snabbare och snyggare genom målsnöret, och det senare för att jag blir medveten om att det faktiskt är en jävla massa jobb kvar.

Så har det alltså varit. Fram till den senaste disputationen, som inte gav mig minsta inspiration. Varför, kan man undra. Jo, det beror helt enkelt på att den var perfekt. Det går inte att göra disputationen bättre; det går inte att få bättre opponent/tacktal av handledare/medarbetarkärlek uttryckta i tal/framtidslöften/renommé m.m. etc. osv...

Eller rättare sagt: det går nog att göra en bättre disputation, förmodligen mycket bättre, men jag håller nog inte de måtten. Därför är detta är ett genuint uttryck av disputationsångest, ett fenomen välkänt av samtliga akademiker, vågar jag tro.

Med anledning av min ångest har jag tagit fram ett nytt ledord som ska föra mig över årsgränsen: la théorie est mort. vive la théorie!