Realism vs social konstruktivism

Debatten är gammal som gatan. Den förs på en mängd olika arenor: i filosofin, samhällsvetenskapen, nationalekonomin, sociologin, över en fika, i klassrummen, i korridoren, i kyrkan, i regeringen och på fler platser. Kropp eller själ? Ting eller fakta? Objekt eller subjekt? Hårt eller mjukt? Siffror eller språk?

Man kan precis som Robert Chia (2000) dra en relativt klar gräns mellan natur och social verklighet, där det förra är världen som den är utanför språket och den senare är konstruerad genom en diskurs. Enligt Chia kan vi ha en ”absolut”, ospråklig kunskap om världen som given av naturen, ungefär såsom den tidige Wittgenstein (1921) tänkte sig om tinget, men eftersom den naturliga världen genom språket transformeras (översätts) till en diskurs, så blir den sociala världen snarare en språklig (och därmed social) konstruktion.

Men var skall vi dra gränsen? Hur kan vi se den? Vad transformeras i diskursen och vad behålls av det naturliga? Dessa frågor riktas mot teoretiker som lägger större vikt vid social konstruktion än det naturliga. De tror på en epistemologisk relativism, eller snarare ontologisk idealism, dvs att själva existensen av ett objekt beror helt (eller delvis) på vilken plats den tar i medvetandet. Och som relativist får man problem med moral, precis som Martin Parker (2000), som menar att samtliga etiska frågor blir bara frågor om debatt och politik.

Så istället för att gå in i den ”socialkonstruktivistiska fällan”, så försöker vissa teoretiker lösa problemet med diskursen som avbild genom att sålla sig till de ”kritiska realisterna” (som Mike Reed 2000), som menar att diskurserna har en inneboende kapacitet att omskapa människans handlingsutrymme. Reed (ibid.) menar att realismen fokuserar på diskursens performativa aspekter, och skulle förutom hans teori förmodligen även räkna ANT (t.ex. Latour 2005) som ett slags kritiskt realism.

En tredje möjlighet att ta sig ur knipan vore att bryta den epistemologiska rivalitet som råder mellan realism och social konstruktivism, och försöka överbrygga, ”transcendera” med ett finare ord, precis som den gamle Kant:

Även om vi kunde ge denna vår åskådning [den empiriska] den högsta graden av tydlighet, skulle vi därigenom inte komma närmare beskaffenheten hos föremålen i sig själva. Ty vi skulle ju i vilket fall som helst bara få fullständig kunskap om vårt åskådningssätt, dvs. vår sinnlighet, och det alltid endast under rummets och tidens betingelser som är ursprungligt häftade vid subjektet; vad föremålen är i sig själva blir ändå aldrig bekant för oss, inte ens genom den mest upplysta kunskap om deras framträdelse, som är det enda som är oss givet. (Ur Kritik av det rena förnuftet, s. 125.)

Genom ett sådant överbryggande fokuserar vi på hur sociala konstruktioner skapas över tiden. Det tycker åtminstone Tsoukas (2000).

Men här måste vi ta ett steg tillbaka och komma ned på jorden. Vart kommer vi egentligen genom att vrida på orden? Hur bör man som diskursanalytiker hantera konflikten mellan realism och idealism? Hur löser man frågan om moral – huruvida det finns en absolut moral och vad den i sådana fall är? Hur har du löst den problematiken?