Back to basics i sociologi

Hollywoodfilmen Jarhead (amerikansk slang för en soldat i USA:s marinförsvar) porträtterar människan som en tom bägare som ska fyllas med innehåll som kommer att styra individens uppfattningar och beteende. Betydelse av det jarhead refererar både till head of a jar, på svenska ”burkens lock” och warhead som betyder stridspets, den del av en militär projektil som innehåller sprängämnet, och i filmen påvisas hur unga soldater blir fyllda av militärens ideologi och institutioner, vilka styr deras tankar och beteende så pass att de kan utföra sin krigstjänst.

Bergers & Luckmans (The construction of social reality 1966) teori om kunskapens sociologi ligger i linje med Jarhead. Samhället är socialt konstruerat och individen lär sig samhällets regler genom socialisering, och de främsta verktygen för institutionaliseringen av en specifik samhällssyn är språket och kunskapen. Min tolkning är att Berger & Luckman riktar vass kritik mot naturvetenskapen och vetenskaper som psykologi, för att dessa kunskapskällor inte tar i beaktande att världen, så som vi uppfattar den, inte kan existera utan sociala relationer. Författarna framhåller dock biologins och naturens roll, och menar att dessa entiteter sätter gränserna för vad vi gör. Men, vilket enligt min tolkning är Berger & Luckman:s viktigaste proposition om människans väsen: ”Man is biologically predestined to construct and to inhabit a world with others.”

Teorin om kunskapens sociologi öppnar för en rad frågor, men en av de viktigaste och mest outredda frågorna i texten anser jag vara gränsen mellan natur-samhälle. Att det finns en gräns framgår klart (enligt ovan), men inte vad som sätter gränsen och heller inte var den går. För att åskådliggöra min frågeställning tar jag författaren Paul Auster, och hans roman City of glass, till hjälp.

I Austers första roman i hans New York-trilogi anställs kvasi-detektiven Daniel Quinn av en man som har svårt att tala för att bevaka och utreda mannens faders verksamheter i New York. Faderns har precis slutfört ett fängelsestraff som han fick för att han hade stängt in sin son ensam i ett rum under nio år Under den ensamma tiden i rummet hade sonen inga kontakter med andra människor eller medier till människor, hade ingen möjlighet att lära sig något om omvärlden och varken lärde sig eller talade inget språk. Fadern, som tillhörde en frireligiös kristen rörelse, var övertygad om att sonen i sin ensamhet skulle lära sig Guds språk. Sonen säger sig i efterhand ha minnen om sin solitära period, men menar att han inte utvecklade något språk.

Austers historia om den ensamme unga pojken är ett fiktivt exempel på problematiken om det privata språket som diskuteras av Wittgenstein i hans Filosofiska undersökningar (1953) där han ställer frågor kring vilken kunskap och vilket språk man kan utveckla i sin ensamhet. Med mitt exempel ställer jag frågan om huruvida det i Berger & Luckman:s teorier finns en gräns mellan vad vi kan studera som människor i ett samhälle och fenomen/ting som även skulle existerar – och därmed potentiellt skulle kunna studeras – i samhällets frånvaro. Enligt Wittgenstein är min fråga helt meningslöst, som inte kan besvaras. Men tycker Berger & Luckman likadant, varför/varför inte?