Vetenskapsteori HT 2006

Kritiska frågor till Jan Tullberg:

(i) Normativitet i komparatismen som vetenskapsfilosofi

Precis som vetenskapsfilosofen Hegel tror Tullberg på förändringens lag i vetenskaplig forskning. Hans grundinställning är att enbart ett dialektiskt förhållningssätt kommer att föra den vetenskapliga kunskapen framåt i sin (ändlösa) resa mot den absoluta sanningen. Att det hela tiden kommer att finnas möjlighet för teoriutveckling som ger oss kunskaper om världen som är något närmare sanningen än man dittills kunnat belägga vetenskapligt verkar vara ett epistemologiskt fundament hos Tullberg. Att vi aldrig kommer att nå fram till sanningen med stort S implicerar inte att vi bör avsluta vår sanningsresa. ”Det är aldrig målet, utan resan, som är meningen med hela färden” är förmodligen en slogan Tullberg skulle skriva under på.

Men i Tullbergs sanningsresa finns det regler för att kunna skrida framåt. Han kallar dem själv för ”the standards of science”, som förvisso inte är enkla att specificera, men är essensen i vad som slutligen är det centrala i sanningsbegreppet. Att nå sanningens regler är vetenskapens uppgift, och det är enbart genom att jämföra motsägande vetenskaper som vi kan avgöra vilken av de jämförda vetenskaperna som har de regler som ger bäst resultat. Det skulle bli ett cirkelresonemang[1] om inte Tullberg menar att vetenskapsreglerna är dialektiska, på så sätt att de utvecklas kontinuerligt genom att skrida närmare sanningen med stort S, precis som en privatdetektiv i sitt uppdrag på att lösa en mordgåta.[2]

Med Tullberg vid vår sida står vi som forskare med en objektivistisk, relativt problemfri, vetenskapsfilosofi. Men det ger oss anledning att ställa frågor om hur/vem/vad som avgör vilken vetenskap som är bäst i en jämförelse. Denna metafysik (som för övrigt är en teori utan data, något han själv förkastar )är något som närmare måste utredas.

(ii) Vetenskapens förhållande till världen

Tullberg tror på att vetenskapen bör vara konstruktiv, vilket han även menar är fallet när han skriver att ”scientific progress leads to massive pratical effects”. Han konstituerar vetenskapen bland annat som en källa till moral- och idéutveckling, som exempelvis kan illustreras med de praktiska moraleffekter som framväxandet av den nationalekonomiska vetenskapen har haft på vårt samhälle. Utan vetenskapen ”nationalekonomi” kanske vi fortfarande skulle ha haft ett offentliga styrt och finansierat telefonsystem i Sverige, och för att minska fetma-epidemin kanske vi skulle ha haft mycket högre skatt på fett i västvärlden, förmodligen skulle rökning ha varit förbjuden och vi hade kanske kunnat läsa morgontidningar utan reklam. Men eftersom nationalekonomi lär oss att vissa organiseringar är mer effektiva än andra, att folkets lycka uppnås på ett sätt istället för ett annat, och att individens frihet alltid är grunden för ett rationellt och moraliskt bättre beslutsfattande, så är samhället (i vissa fall) organiserad efter nationalekonomiska principer.

Innan den nationalekonomiska vetenskapen var skapat (eller funnen, beroende på vilka ontologisk inställning man har) så var världen således en annan. Världen som fanns pre-nationalekonomi kan inte vara densamma som världen post-nationalekonomi. Exemplet visar att vetenskaper påverkar världen på ett grundläggande sätt, vilket leder oss fram till en fråga som anknyter till Tullbergs text: om världen är föränderlig, hur kan sanningen om världen var fast?

[1] Det är en regel att jämföra olika vetenskapers regler och det skapar i sin tur nya regler som måste jämföras.
[2] Tullbergs filosofi blir dock ohållbar om man ser regler som något är skapat av människor, inte givit av världen. Jag lämnar dock denna diskussion till seminariet.