Vetenskapsteori HT 2006

Tisdag 5 september kl. 13.15 - 15.00: Vetenskapsfilosofihistoria

(i) Vikten av sanningsbegreppet

I fokus för vetenskapsteori är, eller åtminstone bör vara, sanningsbegreppet. Att en skrift, undersökning, analys eller dylikt kategoriseras som vetenskaplig implicerar en om inte absolut sanningshalt, så åtminstone hög eller högre jämfört med en skrift som klassas som ovetenskaplig. Mitt intryck av filosofins historia är att vetenskapsmän (det är för övrigt uteslutande män som tas upp i Magees bok) haft uppfattningen att sanningen om världen kan nås genom antingen vetenskapligt grubblande (och därmed ta sig upp från Platons grotta) eller (sent omsider, från 1600-talets Locke och framåt) genom att noggrant studera empiriska data. Oavsett vetenskaplig metod har den sanna kunskapen eftersträvats genom vetenskaplig forskning. Men vad utmärker då det sanna?

Jag ska utveckla min fråga ytterligare, för att öppna för diskussion. I både grundutbildning och högre sådan debatteras sällan sanningsbegreppet. Det finns förvisso något som är ’rätt’ och något som är ’fel’, ibland beskrivs det vara ’rätt svar’ respektive ’fel svar’, men huruvida det sanna är det som är rätt och omvänt ges det sällan svar på. För vissa frågor känns det enklare att kategorisera svaret som sanning, exempelvis känns det som en förvisso tidsbunden, men ändå absolut sanning att Madrid är svaret på frågan om namnet på Spaniens huvudstad idag. Kanske därför att Madrid är inskrivet som huvudstad för riket Spanien i den spanska grundlagen, eller för att Madrid står utsatt som Spaniens huvudstad i kartan som inkluderas i min fickalmanacka m.m.? Men ju svårare frågor som ges, desto knepigare blir det att finna sanningen. Vad är klockan nu? Hur många bor i Sverige? Vad är en bok? Varför skrattar en människa?

För att öppna diskussionen vill jag ställa dessa följdfrågor: ska man i sitt vetenskapliga arbete diskutera sanningsbegreppet? Varför eller varför inte? Finns det en sanning för allt? Om inte, för vad finns det en sanning? Om det inte finns någon sanning, vad utmärker då ett vetenskapligt arbete, och hur skiljer det sig från andra analyser? Vilket är förhållandet gäller mellan sanning och kunskap?

(ii) Skilja mellan ting och fakta?

Många filosofer (inte bara Wittgenstein, som ovan begrepp indikerar) skiljer mellan ett tings essens och dess praktiska uttryck (dvs. fakta) i världen. Kort och gott handlar det om att skilja mellan objekt och subjekt. Vissa menar att det går att överbrygga från det som visar sig empiriskt i världen till tingets essens (Artistoteles, Kant, Schopenhauer m.fl.), medan andra hävdar att trots existensen av både ett ting och dess fakta kan vi endast studera det senare och att det därför är meningslöst att tala om detta förra, dvs. tingets essens (bl.a. Wittgenstein). Dessa skiljda inställningar öppnar ändå för snarlika frågor: hur kan vi se/veta att det finns ett objektivt ting? Bör man inte motivera detta om man utgår från ett objektivistiskt/positivistiskt perspektiv? Bör man verkligen motivera att det inte finns något objektivt ting, förutsatt att det är ens utgångspunkt, eller kan inte detta tas för givet?

Är det inte, för att spetsa till diskussionen ytterligare, lämpligare (mer modernt, genomtänkt etc,.) att utgå från ett antidualistiskt perspektiv, där väljer att inte skilja mellan subjekt och objekt?

Ett citat (Rorty 1999) för att tydliggöra vad jag menar med antidualism: ’Olika beteckningar och slagord förknippas med denna antiessentialistiska, antimetafysiska rörelse inom olika västerländska traditioner. Till dem hör pragmatism, existentialism, dekontruktionism, holism, processfilosofi, poststrukturalism, postmodernism, wittgensteinianism, antirealism och hermeneutik.’

Sista frågan: Kan man vara antidualist och ändå positivist?

(För att återgå till verkligheten: mitt intryck är att deltagarna i årets vetenskapsteorikurs till högre utsträckning än de forskare jag vanligtvis möter på f-sektionen, Score elle SU tror på en uppdelning mellan objekt och subjekt. Därför vore frågorna om ting vs. fakta oerhört intressanta att diskutera under morgondagens seminarium.)

Tisdag 12 september kl. 13.15 - 15.00: Modern vetenskapsteori

(i) Logikens innebörd för oss samhällsvetare

Logiken har varit en trogen medresenär till matematik och filosofi från Aristoteles dagar till modern tid. Dess grundvalar har stötts och nötts i filosofiska diskussioner, logiken har utvecklats i intervallsteg och dess paradoxer har successivt knäckts eller kvarstått som olösliga under tidens gång. Flertalet sentida filosofer har spenderat mycket kraft på att utveckla logiken i främsta syfte att klarlägga dess grundpelare för att förbättra matematik och vetenskap (t.e.x Frege och Russell), medan andra tänkare har kategoriserat logikens premisser som studieområden som människan aldrig kan nå, och att frågor om dess grundvalar därför bör kategoriseras som metafysik och därmed icke analyserbart (t.ex. den tidige Wittgenstein).

För vissa har logiken varit en metod för att dra (regelrätta) vetenskapliga slutsatser, och framför allt inom discipliner där matematik är central är logiken inbyggd i teoriutvecklingen. På Handelshögskolans företagsekonomiska sektioner är dock sällan matematik i centrum. Hur står det då till med logiken i vår samhällsvetenskap? Använder vi logik, förutom i retorik? I vilken form och på vilket sätt? Är det en analytisk metod som vi tar in i våra empirianalyser? Eller låter vi logiken gå oss förbi? Är den ett analysinstrument som inte passar på varken sociologisk eller samhällsvetenskaplig forskning?

Efter genomläsning av veckans bok är mitt personliga intryck att vetenskapsteoretikern Chalmers är liksom den italienske f.d. fotbollsstjärnan Baggio – framstående i sitt yrke men som i den avgörande situationen vid straffpunkter i VM-finalen 1994 helt missar öppet mål. I sin redovisning av den moderna vetenskapsutvecklingen anser jag att Chalmers tydligt tar ståndpunkt för ett logisk-positivistiskt vetenskapsideal, i tron på objektivism. Förvisso berättar han flyktigt om sociologiska vetenskaper på ett fåtal platser i boken, men i stort handlar Chalmers vetenskapshistoriska berättelse om det som vi idag klassificerar som naturvetenskap. Men hur förhåller han sig till den samhällsvetenskapliga forskningen – är det vetenskap över huvud taget?


(ii) Varat och språket

Precis som Chalmers gör i de sista kapitlen av sin bok vill jag nu skifta fokus från teorier om kunskap, epistemologi, till teorier om varat, ontologi. Jag menar att fåtalet doktorander lägger ned tid på att fundera på sin ontologiska inställning. I vissa avhandlingar ser jag epistemologiska reflexioner som syftar till att placera doktorandens forskning i ett vetenskapsteoretiskt sammanhang, men jag tror inte att jag hittills sett en enda avhandling från Handels som uttryckligen diskuterar sin ontologiska inställning. Trots att den ytterst ligger till grund för ens forskning.

Faktum att ontologidiskussioner är ovanliga i företagsekonomiska avhandlingar är förmodligen gott. För den filosofiska debatten inom vår disciplin är för närvarande inte så aktiv, så därför man kanske gör bäst att inte komplicera sin text med utläggningar kring vad som är.

Men så här på en kurs i vetenskapsteori kanske vi ändå borde öva oss. Vad är världens beståndsdelar, vad är vår värld? Skulle man inte kunna säga att vår värld egentligen uttryck fullt genom vårt språk? Utgör då inte vårt språk gränserna för vår värld? Är det verkligen vår värld, eller är det bara min värld? Hur löser vi det solipsistiska problemet?

Tisdag 19 september kl. 13.15 - 15.00: Postmodern vetenskapsteori

(i) Språkbildningens användarkriterium och forskningsnormer

Som vi diskuterade på förra veckans seminarium har det inom den sociologiska forskningstraditionen under ett drygt halvsekel rått ett kritiskt förhållningssätt mot positivism. Under denna tid har ämnet organisationsteori fallit under sociologi på de flesta forskningsinstitut och universitet, vilket medfört att samma negativa inställning mot positivism även råder inom organisationsteoretisk forskningstradition. Dock är organisationsteori ett närmast ”transcendentalt” ämne på så sätt att den på samma gång genomtränger ett flertal samhällsvetenskapliga diskurser: i USA pendlar organisationsteori mellan statsvetenskap och sociologi, i Frankrike är den närmare filosofi och sociologi, i Norge är den statsvetenskap medan organisationsteori i Sverige är djupt förankrad i företagsekonomi.

Inställningen att forskning är språkbildning uttrycker ett tydligt motstånd mot positivism och metafysik utan koppling till empiri. Brunsson intar istället en epistemologisk position som relativist och pragmatist – bara att han uttrycker det med andra ord. Det finns dock några frågor som jag menar inte fullt besvaras i texten, vilka jag härmed ämnar ta upp. För det första, menar jag att det uppstår en del problem när han vill att forskningen ska närma sig verkligheten. Med sitt användarkriterium menar Brunsson att samhällsforskning inte främst ska rikta sig mot andra forskare eller ens studenter (då han kaxigt nog anser att ”de har sällsynt såliga förutsättningar att första, bedöma användbarheten i och använda de språk forskarna utvecklar”) utan snarare personer som arbetar med den empiri som forskningsspråket handlar om. Är detta en kritik mot andra forskare? Hur bör man nå ut med sina forskningsresultat?

För det andra anser jag att hans normer för vad som är god forskning inte helt är fullt motiverade. Vad gör att ”forskningsuppgifter [bara kan] formuleras utifrån ett samhälleligt helhetsperspektiv”? Varför kan man inte skapa ny kunskap genom att sitta på sin kammare och tänka kritiskt?

(ii) Determinism i diskursteori

Alvesson och Sköldberg skriver att ”en invändning mot poststrukturalismen är att många företrädare synes överdriva en decentrering av subjektet och tillskriva språk och diskurser en närmast omnipotent betydelse”. Jag vill placera nyinstitutionalism under paraplyet poststrukturalism, därför att jag menar att nyinstitutionell teori lider av samma ontologiska problem: ”Tesen om det diskursiva konstituerandet av subjektet kan ej rubbas.” Om diskurser/institutioner påverkar vårt beteende utan att vi reflekterar över det – vem skapar i sin tur dessa enheter? Eller kanske man ska fråga: hur skapas dessa enheter?

Dessa frågor har jag ställt vid ett seminarium som leddes av Nils Brunsson, och han konstaterade att det inom nyinstitutionell teori ofta råder en deterministisk inställning. Men hur användbart är determinism i våra liv (med anknytning till den förra frågan)? Vi lär oss bara att hela vårt liv är styrt av en struktur, och då spelar det egentligen ingen roll vad vi tar oss till. Allt är ju ändå bestämt…

Tisdag 26 september kl. 13.15 - 15.00: Komparatism

(i) Normativitet i komparatismen som vetenskapsfilosofi

Precis som vetenskapsfilosofen Hegel tror Tullberg på förändringens lag i vetenskaplig forskning. Hans grundinställning är att enbart ett dialektiskt förhållningssätt kommer att föra den vetenskapliga kunskapen framåt i sin (ändlösa) resa mot den absoluta sanningen. Att det hela tiden kommer att finnas möjlighet för teoriutveckling som ger oss kunskaper om världen som är något närmare sanningen än man dittills kunnat belägga vetenskapligt verkar vara ett epistemologiskt fundament hos Tullberg. Att vi aldrig kommer att nå fram till sanningen med stort S implicerar inte att vi bör avsluta vår sanningsresa. ”Det är aldrig målet, utan resan, som är meningen med hela färden” är förmodligen en slogan Tullberg skulle skriva under på.

Men i Tullbergs sanningsresa finns det regler för att kunna skrida framåt. Han kallar dem själv för ”the standards of science”, som förvisso inte är enkla att specificera, men är essensen i vad som slutligen är det centrala i sanningsbegreppet. Att nå sanningens regler är vetenskapens uppgift, och det är enbart genom att jämföra motsägande vetenskaper som vi kan avgöra vilken av de jämförda vetenskaperna som har de regler som ger bäst resultat. Det skulle bli ett cirkelresonemang[1] om inte Tullberg menar att vetenskapsreglerna är dialektiska, på så sätt att de utvecklas kontinuerligt genom att skrida närmare sanningen med stort S, precis som en privatdetektiv i sitt uppdrag på att lösa en mordgåta.[2]

Med Tullberg vid vår sida står vi som forskare med en objektivistisk, relativt problemfri, vetenskapsfilosofi. Men det ger oss anledning att ställa frågor om hur/vem/vad som avgör vilken vetenskap som är bäst i en jämförelse. Denna metafysik (som för övrigt är en teori utan data, något han själv förkastar )är något som närmare måste utredas.

(ii) Vetenskapens förhållande till världen

Tullberg tror på att vetenskapen bör vara konstruktiv, vilket han även menar är fallet när han skriver att ”scientific progress leads to massive pratical effects”. Han konstituerar vetenskapen bland annat som en källa till moral- och idéutveckling, som exempelvis kan illustreras med de praktiska moraleffekter som framväxandet av den nationalekonomiska vetenskapen har haft på vårt samhälle. Utan vetenskapen ”nationalekonomi” kanske vi fortfarande skulle ha haft ett offentliga styrt och finansierat telefonsystem i Sverige, och för att minska fetma-epidemin kanske vi skulle ha haft mycket högre skatt på fett i västvärlden, förmodligen skulle rökning ha varit förbjuden och vi hade kanske kunnat läsa morgontidningar utan reklam. Men eftersom nationalekonomi lär oss att vissa organiseringar är mer effektiva än andra, att folkets lycka uppnås på ett sätt istället för ett annat, och att individens frihet alltid är grunden för ett rationellt och moraliskt bättre beslutsfattande, så är samhället (i vissa fall) organiserad efter nationalekonomiska principer.

Innan den nationalekonomiska vetenskapen var skapat (eller funnen, beroende på vilka ontologisk inställning man har) så var världen således en annan. Världen som fanns pre-nationalekonomi kan inte vara densamma som världen post-nationalekonomi. Exemplet visar att vetenskaper påverkar världen på ett grundläggande sätt, vilket leder oss fram till en fråga som anknyter till Tullbergs text: om världen är föränderlig, hur kan sanningen om världen var fast?
[1] Det är en regel att jämföra olika vetenskapers regler och det skapar i sin tur nya regler som måste jämföras.
[2] Tullbergs filosofi blir dock ohållbar om man ser regler som något är skapat av människor, inte givit av världen. Jag lämnar dock denna diskussion till seminariet.