Svenne Junker

Ilska över titlar

2011-05-20T23:37:00.005+02:00

När jag träffade min professor dagen efter debattartikeln så spände han direkt ögonen i mig och sade "jag är besviken på dig". Aj, tänkte jag, tills jag förstod att det rörde sig om hans inställning till den titel SvD använts sig av i artikel: doktorand förvaltningsekonomi. Han vill att man ska marknadsföra ämnet "företagsekonomi", vilket är något han starkt lobbar för på ett eller annat sätt.

Han lämnade mig utan kommentarer på artikelns innehåll, vilket föranledde mig att be SvD att ändra titeln på nätet. Senare, lade han sin hand på min axel och sade: "Vi är väl vänner nu, jag tycker det är bra att vi har någon som är med och debatterar." "Bra", svarade jag, men undrar om förvaltningsekonomi fortfarande inte är bättre än företagsekonomi i mitt fall.

Elintensitet och BNP

2011-05-17T10:55:00.005+02:00

Politik är en fråga om att övertyga.

Regeringen har i energiproppen skrivit att Sverige ska energieffektivisera (?!) med 20 % till 2020, där "Målet uttrycks som ett sektorsövergripande mål om minskad energiintensitet om 20 procent mellan 2008 och 2020."

Eftersom energiintensitet är kopplad till BNP och BNP förväntas gå upp, så kan energiintensitet gå ned trots att energianvändningen går upp. Enkel matte lurar de flesta.

BNP som Frankensteins monster

2009-11-16T16:13:00.002+01:00

Vem har aldrig hört talas om BNP – bruttonationalprodukten? Förkortningen är ett av den moderna världens mest välkända och slagkraftiga varumärken. Användningen av begreppet ”varumärke” är avsiktlig. Bortom BNP-symbolen döljer sig mycket. Det är inte bara är en produkt av ett oberoende samhället. Implikationspilarna går åt båda hållen. Samhället påverkar BNP och BNP påverkar samhället. Därför är det rimligt att betrakta BNP som en central aktör i det komplexa samhällslivet. Mycket mer än en indikator. Mycket mer än mått. Mycket mer än ett verktyg. BNP är en maktfaktor som är med och styr hur samhället är och förändras.

I dag leder EU-minister Cecilia Malmström (FP) förhandlingarna på ett ministermöte i Bryssel om hur EUs hållbarhetsstrategi ska reformeras och stärkas. Frågan om BNP är uppe på dagordningen och den svenska regeringen föreslår bland annat att EU ska sätta upp gemensamma ramverk för miljöredovisning som kompletterar BNP. Regeringen måste få övriga EU-länder att erkänna att BNP varit ett ohållbart bränsle till den europapolitiska motorn under flera decennier.

Under det senaste århundradets fantastiska BNP-tillväxt inom de industrialiserade länderna har världen samtidigt förlorat hälften av sina våtmarker och 30 procent av sina korallrev; 40 procent av skogarna har försvunnit och 60 procent av naturens ekosystemtjänster förfallit. Allt detta enligt FNs stora milleniumrapport. Samtidigt har jorden feber. Den pågående klimatförändringen som följd av de industrialiserade ländernas verksamhet kommer att skapa långvariga förändringar för hela världen.

Nationalekonomer känner säkert stunder av lycka. Men om de tror att man kan mäta välfärd eller lycka med BNP så har de helt fel. Lyckan är mycket mer än en produkt av ekonomisk verksamhet. BNP innefattar också kostnader för krig, miljöförstörelse och olyckor. Ren luft, kanske den mest fundamentala ekosystemtjänsten av alla, ingår inte heller. Man kan också fundera över hur mycket lyckligare svenskarna blir av gasledningen som nu ska byggas genom Östersjön. Men mer BNP kommer det i alla fall att bli.

Kritiken mot BNP är inte ny. Ett problem som länge framhållits är att BNP bara räknar i kvantitativa, inte kvalitativa termer. Men vissa saker går helt enkelt inte att substituera. Färskvatten i en region som drabbats av torka kan man exempelvis inte fixa med pengar. De fundamentala ekosystemtjänsterna omfattas inte av det ekonomiska systemet. Detta är den ekonomiska modellens största problem – att naturen och miljöskadliga effekter från marknaden inte inbegrips i prismekanismen. Modellen förutsätter fortfarande att det finns obegränsat med naturresurser och tillgångar.

Bristen på resurseffektivitet är det största problemet med BNP. Vi kör planeten utan balansräkning. Den dubbla bokföringen har tyvärr inte tillräckligt inflytande på statsräkenskaperna. BNP redovisar inte alls de underliggande tillgångar och kapital som möjliggör vår värdeskapande verksamhet. Att utveckla en balansräkning som synliggör förändringarna i naturkapitalet kommer garanterat att förändra de politiska prioriteringarna.

Det som först var ett viktigt medel att kontrollera staternas ekonomiska produktion har blivit ett Frankensteins monster. BNP är i dag en fristående aktör med makt över samhällsutvecklingen, något som drivit EU mot en miljödyster framtid. Det är hög tid att EU-maskineriet återtar kontrollen över rodret, innan skutan förlorat all sin styrförmåga. Som EU-ordförandeland har Sverige fortfarande goda möjligheter att initiera kursändring mot hållbar utveckling.

Reinfeldt gömmer sig bakom USA

2009-11-12T13:46:00.002+01:00

Ett måste är att läsa Naturskyddsföreningens debattartikel på SvD Brännpunkt

Bloglovin

2009-11-12T11:08:00.001+01:00

Följ min blogg med bloglovin

Fiskeminister Erlandsson en tragikomisk gestalt

2009-10-28T09:07:00.005+01:00

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. För när jag sitter där på E4 i Skåne, på väg hem till Lund efter en slitsam värvningslördag på Ikea i Helsingborg, förefaller den svenska fiskeminister som en tragikomisk gestalt.

Utfrågad i Ekots lördagsintervju faller Erlandsson platt till marken. Ministern säger att vi måste fortsätta att subventionera den snabba utfiskningen med svenska skattemedel, så länge alla andra europeiska länder gör det. Annars kommer de polska båtarna hit och trålar upp de sista ynglen.

Detta anser jag visar minister Erlandssons brist på moral.

Är det en fråga om arbetstillfällen? Nej. I dag lever mindre än 0,005 promille av den svenska arbetsstyrkan på fiskenäringen. Tänk att du står framför 1000 slumpmässigt utvalda personer. Då ser du 70 ingenjörer och sju läkare. Men förmodligen inte en enda fiskare.

Är det tomt i de svenska livsmedelsbutikernas fiskdiskar? Nej. Drygt 60 procent av all svensk vildfångad fisk blir ändå foder (Lövin 2007).

Människans moraliska ansvar för haven och naturen tycks vara en främmande frågan för Eskil Erlandsson. Han har inte lyckats förstå orättvisan med att mina barnbarn inte kommer få smaka fisk.

Med möda konstaterar jag att fiskeminister Erlandsson är ett politiskt stolpskott, en man som prioriterar djurkupering under sitt EU-ordförandeskap samtidigt som Sveriges och EU:s subventioner suger de sista fisken ur våra hav.

Skänk nästa fiskmåltid till dina barnbarn

2009-10-19T11:31:00.003+02:00

Karusellen som den ser ut i dag kommer inte att snurra för evigt. Systemet som vi alla genom icke-handling uppmuntrar är groteskt, oetiskt och kortlivat.

Fisken är på väg att försvinna från våra hav. Lyft blicken från Östersjön och Kosterhavet - det handlar om att 75 procent av världens fiskbestånd är fullt utnyttjat eller hotas av överfiskning.

Som konsumenter kan vi enkelt börja med att skänka en måltid fisk i veckan till våra barnbarn.

Vi bör också se den nya filmen The end of the line, eller intervjuversionen på Youtube. Eller lyssna till Kossornas planet. Eller läsa Fast i nätet från senaste Filter. Eller följa europaparlamentariker Isabella Lövins blogg. För att beväpna oss med argument för att vinna hållbarhetskampen.

Svensk uppgift att driva EU mot ett hållbart samhälle

2009-10-15T09:21:00.002+02:00

Debattartikel i Västerbotten-Kuriren 2009-10-14
Med anledning av det informella konkurrenskraftrådet i Umeå

Den svenska regeringen fick ta över EU-rodret i kristider, med klimathot och ökande arbetslöshet. För att tackla detta har det svenska EU-ordförandeskapet lagt fram riktlinjer för hur EU ska utvecklas till ett klimatanpassat samhälle samtidigt som konkurrenskraften stärks. Regeringen vill att målsättningen om en ekoeffektiv ekonomi ska vara central i EU:s nya tillväxtstrategi och det kommer ordförandeskapet att driva under slutförhandlingen av tillväxtstrategin.

Naturskyddsföreningen uppskattar att regeringen driver denna viktiga miljöfråga under EU-ordförandeskapet. Vi har stora förhoppningar när näringsminister Maud Olofsson i dagarna har EU:s ministrar för konkurrenskraft på besök i Umeå, för att berätta om värdet av en ekoeffektiv ekonomi och lönsamheten i miljösatsningar. Gemensamma miljöskatteväxlingar, borttagande av miljöskadliga subventioner inom EU och en genomgripande grön offentlig upphandling är några av de viktigaste besluten som krävs för att omvandla Europa mot ett ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle.

Tidigare liknande satsningar på en miljöanpassad ekonomi har dessvärre stannat i toppmötesprotokollen. Det är nu hög tid att gå från ord till handling. EU-institutionerna måste ställa tydliga krav på medlemsstaterna. Utan kraften från bindande regler kommer hållbarhetspolitikens hjul inte att sättas i tillräcklig snabb rörelse.

En ny opinionsundersökning från Eurobarometern visar att det finns ett starkt stöd för att använda skatter som verktyg för att ställa om mot en hållbar ekonomi. Sverige har på så sätt en unik möjlighet att under hösten åstadkomma något historiskt för Europa.

Ett bra exempel är koldioxidskatt som gynnar en klimatanpassning av energianvändningen och samtidigt missgynnar verksamheter som använder stora mängder fossila bränslen. En gemensam koldioxidskatt i EU är något som den svenska regeringen hittills drivit under ordförandeskapet.

Gemensamma miljöskatter inom EU är en viktig del av den ekoeffektiva ekonomin. Vi vill att EU genomför en miljöskatteväxling om minst tio procent under det kommande årtiondet, genom hårdare beskattning av miljöförstörelse till förmån för sänkta skatter på exempelvis tjänster, inkomster eller arbete. EU bör också sätta upp tuffa minimikrav på koldioxidskatt för samtliga medlemsländer.

Trots att EU:s nuvarande strategi för hållbar utveckling, kräver att EU-kommissionen ska presenterar en vägledning för hur miljöskadliga subventioner ska fasas ut har detta ännu inte skett. EU:s ministrar för konkurrenskraft bör begär av kommissionen att den återupptar och slutför detta arbete. Statliga subventioner i ett hållbart samhälle ska inte vara bidrag till överfiske, miljöskadligt jordbruk eller produktion av icke-förnybara bränslen såsom kol.

Ett verktyg för att öka omställningen är att enskilda medlemsstater kan gå före. Därför bör reglerna för offentlig upphandling innehålla höga krav på ekoeffektivitet och möjlighet för enskilda länder att höja sina ribbor när de finner det lämpligt. Detta kan ministrarna på Umeåmötet ge EU-kommissionen i uppdrag att koordinera.

Det är viktigt att ministrarna på det informella EU-mötet i Umeå betona miljöskyddet när den ekonomiska krisen frestar medlemsstaterna till snabba och miljöskadliga beslut. Genom satsningarna på ekoeffektivitet inom EU känner vi stora förhoppningar om att Sverige kan fortsätta att styra EU mot ett hållbart samhälle.

Mikael Karlsson, ordförande Naturskyddsföreningen
Svenne Junker, EU-handläggare Naturskyddsföreningen

BNP kan inte växa i den klimatanpassade världen

2009-10-13T16:52:00.001+02:00

Visst har ni hört folk som säger att det går att kombinera en god BNP-tillväxt med en stark klimatpolitik? Att klimatomställningen inte alls utmanar ekonomisk tillväxt?

Det stämmer inte.

Diagrammet är klippt från en studie som gjordes för ett år sedan av myndigheten som numera heter Tillväxtanalys. Anlaysen inkluderar hundratals länder och visar att det finns ett näst intill linjärt samband mellan BNP per kapita och utsläpp av koldioxid per kapita. Några få länder sticker ut, men enligt författaren Eva Alfredsson blir avvikelsen från kurvan i princip minimal om man för alla länder standardiserar energiproduktionen. Då blir inte längre Sverige, som producerar den största mängden av sin energi i vatten- eller kärnkraft med små koldioxidutsläpp, en föregångare. Snarare tvärtom, eftersom vi har ett högre genomsnitt på elanvändningen än övriga Europa.

Måste vi bli fattiga för att genomföra den akuta klimatomställningen, vilket redan påvisats av KTH-forskaren Karin Bradley?

Jag tror inte det. Vi måste däremot direkt byta ut all fossil- och kolkraft mot förnybar energi. Då kommer kurvan förändra lutning till att bli kraftigt uppåtsluttande.

Men vi måste också ifrågasätta begreppet BNP. Det är ju garanterat inte en bra indikator på välfärd. Inte heller visar BNP något av förändringen i vårt gemensamma naturkapital. De senaste 20 åren i Europa visar tydligt att sambandet mellan BNP och arbetslöshet är svagt.

Trots detta är BNP fortfarande fullt legitimt. Synd. Förhopppningsvis, i framtidens klimatanpassade värld, kan vi berätta för våra barnbarn att de flesta fortfarande trodde på myten BNP när vi växte upp.

Handfast lösning på klimatproblemen

2009-10-12T22:04:00.003+02:00

I dag besökte Tariq Banuri Stockholm och Kulturhuset. Ekonomen från Harvard är till vardags chef för FN:s konvention om hållbar utveckling. Han höll ett föredrag på Naturskyddsföreningens seminarieserie inför Köpenhamn, Knäckfrågor för klimatet. Som komplement till debattartikeln i DN var Tariq under sitt besök rak på sak:

Det finns ett tydligt problem - klimatförändringarna och temperaturökningen - och det finns en enkel lösning - omställning till förnybar energi.

Denna kombination av problem-lösning är mycket användbar för att brygga mellan i- och u-länderna i det pågående förhandlingsspelet inför Köpenhamn. Tariq föreslår nämligen att vi måste ha en utvecklingsbaserad approach i klimatavtalet för att få båda lägren att skriva under i december. Då blir det win-win.

Förslaget är svindlande enkelt. Vi måste göra modern energi tillgänglig och billig i u-länder. Därför att energi till stor del är och har varit grunden till ekonomisk tillväxt. Således bör energitillgång ses som en mänsklig rättighet, som en del av rätten till utveckling. Dessutom motsvarar energikonsumtionen i världen för 75 procent av de totala utsläppens av växthusgaser.

Tariq och Naturskyddsföreningen föreslår alltså att man ger ett garantipris i u-länderna för förnybar el. Tarifferna betalas genom en global fond som världens länder betalar till genom ansvarsfördelning antingen genom klodioxidskatter, utsläppshandel eller andra instrument som de själva väljer.

Keep it simple. Det är förmodligen så vi kommer att lösa förhandlingsspelet inför Köpenhamn. Jag hoppas i alla det.

Wolodarski borde veta bättre

2009-07-21T10:02:00.001+02:00

Att marxism är en politisk ideologi borde inte vara en nyhet för de flesta. En ideologi är i stora drag teorier om hur samhället bör organiseras och styras. Kännetecknande för dessa är således att de är normativa, dvs. föreskrivande för hur saker bör och inte bör göras.

Så långt alltså inga nyheter. Det tycks däremot DN:s politiska chef Peter Wolodarski tro. I dagens ledare kritiserar han marxism, men sågar samtidigt av den gren han själv sitter på. Kritiker bygger nämligen på att den marxistiska teorin är en ”sekulär religion” och att folk enbart tror på läran för att idéerna är så ”förrädiskt enkla”.

Problemet är att det samma kan sägas om många ideologier. Byter vi exempelvis ut ordet marxism till liberalism i Wolodarskis text så får vi ett resonemang som låter rättvist: Liberalism ”gör inte bara anspråk på att förklara hur världen fungerar. Den påstår sig också ge ett etiskt svar på hur våra samhällen borde fungera – och varför de kommer att utvecklas åt detta håll.”

Med denna kommentar vill jag inte påstå att min gamla kursare Wolodarski är dum. För det är han inte. Han måste bara greppa att idéer som omsätts i praktiken inte är detsamma som idéer. Att den marxistiskt läran omsatt i praktiskt politik blev ett katastrofalt misslyckande håller vi båda med om. Men om vi skulle bygga en ny teori som bygger på hur det marxistiska samhället organiserades så skulle vi få en teori som är mycket olik Marx lära.

20 upphöjt till 5

2008-11-14T14:58:00.003+01:00

20 x 20 x 20 x 20 x 20

eller

205

Det är vad man kan kalla EU:s nya energipaket och klimatmål som klubbades av EU-kommissionen igår.

2020 ska:
-utsläppen minska med 20 %
-andelen förnybar energi vara 20 %
-energieffektiviseringen vara 20 %

= ett 3,2 miljoner gånger bättre Europa

Man kan ha roligare för pengarna

2008-11-14T13:33:00.002+01:00

Svante Axelsson har en bra poäng på Naturskyddsföreningens höstkonferens Halva energin - hela välfärden. Man kan ha roligare för sina pengar än att slänga dem på gatan. Energieffektivisering är för många en icke-fråga. Klart man skulle vilja sänka sina elkostnader, men orkar man?

Det finns strukturella orsaker till att effektivisering av energikonsumtionen inte blir ett politiskt problem. De som tas upp på dagens konferens är:

- energieffektiviseringen är ingen produkt. Hur ska vi paketera effektivisering så att folk vill köpa den?

- det finns en svag lobbykraft för frågan. Någon som har hört talas om EFF - Energieffektiviseringsföretagen? Hur läcker är deras hemsida?!

- det finns en informationsbrist på elmarknaden. Vet du egentligen exakt hur mycket din hårtork drar, din mobiltelefon eller din tv?

- elpriset är för lågt. Höj skatterna.

- det finns ett investeringsgap. Satsa statliga pengar från höjda elskatter.

Genom statlig reglering kan man uppmuntra att individer och organisationer satsar på att minska sin energikonsumtion. Det fantastiska är att energieffektivisering är det enda sättet att mina växthusgasutsläppen utan att göra ingrepp på naturen. Det enda. I promise.

Om ni vill vara klimatsmarta handlar det egentligen om att släcka eltörsten.

Hållbart företagande

2008-11-03T21:54:00.003+01:00

På högskolan talar man om hållbart företagande som miljöledningssystem. Det hamnar ofta under ett tvärvetenskapligt paraply där ekonomer paras med biologer och miljövetare. Anledningen är att man vill särskilja hållbart företagande från "vanligt" företagande.

Absurt.

Dikotomin företagande - hållbart företagande är vansinnig. Jag anser att allt företagande bör vara hållbart utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Den typ av business som ibland kallas "hållbart företagande" lyfter in en mer omfattande etik i affärerna. Som tillskriver samhälleligt ansvar till företagsledare. Som förmänskligar affärslogiken. Som förbättrar möjligheterna till hållbart företagande.

Reglering för att normalisera det som i dag kallas för hållbart företagande kommer inte att stagnera tillväxten. Tvärtom, vi kommer att växa större och längre.

Lätt att delta

2008-11-01T16:37:00.003+01:00

Bloggare, läsare, surfare, tänkare, slumrare eller skrivare - det spelar ingen roll vem du är på jobbet. Det är ändå mycket lätt att delta i världsarbetet.

Du kan bestämma dig för en grön lunch med mycket okokta kålrötter - gott, nyttigt, närproducerat och energisnålt.

Du kan skriva under inlägget från Greenpeace som heter EUROPE, IT'S TIME TO LEAD och skicka krav till våra politiker.

Du kan gå in på sajten hungrig.nu för att skriva ut en kalender som hjälper dig köpa närproducerad frukt och grönt.

Du kan berätta för någon annan det du precis läst. Kom ihåg - vi är alla ansvariga politiker genom vårt dagliga beteende.

Ett ambulerande kontor

2008-10-23T12:31:00.003+02:00

Dagens arbetsklimat är dynamiskt. Så ett ambulerande kontor verkar vara den perfekta lösningen för att anpassa sig efter marknadsförhållanden.

Hyr in mig på sköna the Hub på Riddargatan 17. Mycket dynamisk stämning. Men ett fast kontor passar inte alltid min arbetsrytm (pga av möten).

Idag lånar jag bord på fina Tvålpalatsen, där vännerna Peter och Oskar bjuder på god stämning.

Live long Live strong.

Rösta på värsta lobbying

2008-10-21T13:57:00.003+02:00

Check out - Worst EU Lobby 2008

Jag röstar på Big Pharma.

Antropologi i business

2008-10-21T13:28:00.003+02:00

Tack för en skön lunch, David.

Vi lever i en värld som består av människor. Näringslivet, akademin och staten har personer som beståndsdelar. Personer som är organiserade efter vissa principer.

Det som många tror är "naturligt" eller oföränderligt, är tvärtom dynamiskt. Det jag talar om är de principer som människor organiserar sig efter.

Organisationsprinciperna, eller strukturer som man kallar dem i teorin, är socialt skapade. Detta innebär att det är vi som människor som konstruerat dem. Precis som ett hus är byggt. Och hus går också att riva.

In med antropologi i näringslivet, är Davids idé för en bättre värld. Jag håller med.

20-20-20 ska bli maktfaktor i Köpenhamn

2008-10-20T22:40:00.003+02:00

Global utmaning presenterade i dag en ny rapport om EU som klimataktör. Glädjande resultat. Ordförandelandet Frankrike hade lyckats pressa igenom klimatmålen, vilket möjliggör för kommissionens tjänstemän nu får sätta tänderna i arbetet med att utarbeta reformer för att nå målen 20-20-20.

Seminariet innehöll även en bra debatt. Regeringens klimatrådgivare Lars-Erik Liljelund fick bekänna att han inte trodde att COP 15 i Köpenhamn kommer att resultera i ett post-Kyotoavtal. Men att det kanske kommer att ske under första halvan av 2010.

Det återstår att se. Jag kommer kämpa för att folkopinionen i Sverige är så pass stark att den svenska regeringen gör allt för att Köpenhamns-mötet blir ett avslut. Men USA. Och med ett tydligt åtgärdsprogram.

Commitment

2008-10-15T22:41:00.003+02:00

Ibland är det svårt att dra gränser. Färgskiftningar. Kärlek. Filosofi. Konst.

Tony Robbins har ett fantastiskt uttyck om hur mycket man kan förändra världens strukturer:

"The only limit to your impact is your imagination and commitment"

Commitment. Satsning. Engagemang. Utfästelse.

Min poäng är så här: vi har alla stora mått av kreativitet och fantasi bara vi släpper hästarna fria, men för att åstadkomma förändring måste man satsa genom utfästelser.

Kolla in Tony på TED http://www.youtube.com/watch?v=Cpc-t-Uwv1I för att bli inspirerad att committa er till förändring.

Greenhouse Sthlm - kampanj för klimatet

2008-09-25T11:00:00.002+02:00

GREENHOUSE STHLM är den främsta arenan för möten, information och debatt mellan frivilligorganisationer, företag, media, forskare, tjänstemän, politiker och medborgare om klimat och miljöfrågor under Sveriges EU-ordförandeskap.

GREENHOUSE STHLM flera av Sverige och världens främsta artister, konstnärer, tänkare och eldsjälar utrymme att föreläsa och inspirera.

GREENHOUSE STHLM är ett samarbete och gemensamt arrangemang mellan ideella miljöföreningar, privata företag och den offentliga sektorn.

Kommunism verkar rädda USA

2008-09-22T12:23:00.002+02:00

Den amerikanska kongressen ska med hammaren och skäran rädda bolånekrisen i USA. I George W. Bushs räddningsplan får finansminister Hank Paulson 700 miljarder dollar för att köpa upp allt från valfria lån och tillgångar till hela företag och banker. Äganderätten för tillgångar och finansiella instrument flyttas från privat till gemensam, helt i linje med den ‘materiella rörelse’ som kommunister förespråkar.

“I denna betydelse kan kommunisterna sammanfatta sin teori i uttrycket: privategendomens upphävande.” Så skriver Marx och Engels i sitt kommunistiska manifest från 1848. De önskar att samhällets alla medborgare tar kontroll över kapitalet genom staten. Precis enligt samma principer agerar nu den konservativa regeringen i USA: staten beviljas enorma resurser för att köpa upp privat egendom.

I detta fall är det republikanerna som tar på sig den kommunistiska rocken för att rädda ekonomin. De främsta kritikerna för räddningsplanen är demokraterna i kongressen. Amerikaner kallar demokrater för “liberals”, vilket är den mest vänstervridna politiska grenen i USA. Och naturligtvis är liberaler emot det kommunistiska spöket, som i teorin varit den ständige antagonisten.

Utan att dra för långtgående slutsatser måste jag ändå konstatera: USA tillämpar kommunistiska principer för att rädda den ekonomiska krisen. Även om räddningsplanen i första hand endast hjälper högavlönade på Wall Street (dvs. bourgeoisin), så hoppas jag att fler modiga reformer följer, socialistiska reformer som hjälper fattiga amerikaner att leva ett gott liv. Hur långt vågar Bush ta sin kommunism?

kvoterad föräldraförsäkring = likafördelat bidrag

2008-03-02T14:22:00.002+01:00

Som föräldraledig blir jag glad över att se både ensamma mammor och ensamma pappor ute på stan med sina barn. Vi kan således se förändringar i praktiken av jämställdhetsdebatten, där papporna uppenbarligen tar ett större ansvar. Bara genom att låta sin blick flyta över folkhavet i Stockholm en vardag vid säg 10.30-tiden, så utgör föräldralediga med sina barn en stor andel av människorna. Och "det tycks vara minst lika många pappor som mammor", sa en bekant till mig härom dagen.

Detta är helt fel. Mammamonopolet och den ojämlika fördelningen av föräldrapenningen är lika tydlig i Stockholm som i övriga landet. Varför jag menar detta ska jag nu förklara. Först vill jag konstatera att de flesta svenska barnen går på dagis fr.o.m. 2 års ålder. När barnen är på dagis betalar staten för barnpassning genom att stå för den största delen av dagispersonalens löner. De flesta dagis tar inte emot barn som är under 1 år och många väljer att sätta gränsen vid 1,5 år. Således har föräldrarna ansvaret att ta hand om sitt barn de första 18-24 månaderna, och för denna aktivitet finns det i Sverige ett bidrag. Och eftersom föräldrabidraget är utformat så att man kan få ett mycket fördelaktigt bidrag i 16 månader så kan man ju se att idén är att detta bidrag ska tas ut under barnets första två år.

Föräldrapenningen är till viss del kvoterad då varje föräldra måste ta ut minst 2 utav de 16 månaderna. Vad visar då statistiken? Hur många dagar tror ni att den genomsnittlige pappan tog ut under barnets första två år? Ja, inte rör det sig om några 240 dagar (dvs. 8 månader) utan papporna tar i snitt ut 52 dagar under barnets första 2 år. Och mammorna tar ut 292 dagar. Så vad statistiken visar är att mammorna fortfarande tar det överlägset största ansvaret under den tid då barnet ännu inte börjat på dagis och som mest behöver någon av föräldrarna för omskötsel.

Mitt förslag är att man bör förenkla föräldrapenningen. Gör om den till ett bidrag (som förvisso till storleken skulle kunna vara styrt av individens inkomst) som ges under barnets första 2 år, och för att uppnå jämställdhet så bör bidraget individualiseras. Som förälder får man då bidrag under barnets första 24 månader, ett bidrag som endast betalas ut om man är hemma med barnet och båda föräldrarna har ensamrätt på 12 utav dessa 24 månader.

Väldigt få föräldrar gör som jag och Agnes har gjort: delar helt lika på föräldrapenningen under barnets första 2 år.

Bakgrund om föräldrapennig är så här. Föräldrarna har tillsammans rätt att ta ut 390 dagar med en ersättning som motsvarar 77,6 %* av den sjukpenningsgrundande inkomsten upp till en lön om ca 33 500 kronor i månaden. Som maximal ersättning kan föräldrarna således få en lön på 26 000 kr i månaden (som man måste skatta på) i 390 av staten för att vara hemma med sitt barn. Eller så kan man se det som ett bidrag som varierar med lönen, och i så fall får man maximalt 18 200 kr i månaden för att sköta sitt barn.

* Det är egentligen 80 % av den SGI-skyddade inkomsten "efter att den multiplicerats med faktorn 0,97", och 97 % av 80 % är 77,6 %.

Föräldraledig

2008-02-24T22:22:00.002+01:00

Ja så där fort går ett halvår ibland. Eller oftast kanske man ska säga. Nu är jag i alla fall föräldraledig på heltid och har som ambition att vara med lille Mogens, förmå honom se en bättre värld och tänka fria (och kritiska) tankar. Detta låter väl även som ett ypperligt tillfälle till personlig, privat, inåtvänd reflexion över forskningens teori och praktik.

För sju år sedan var jag på ett exil i Chile, i syfte att precis som så många andra 20-plusare finna det jag "verkligen" vill göra, "hitta min framtid" och bara koppla av. Paul Auster var med mig på resan, jag hade säkert 10 av hans böcker intill min säng när jag bodde i centrala Providencia-kvarter i huvudstaden Santiago. Men denna resa avslutas på ett mycket obekvämt sätt. Jag hade förvisso "beslutat mig" för att förändra mitt liv på ett positivt sätt: göra slut med min flickvän (som förvissoa var en vacker och godhjärtad flicka, men som i en parrelation med mig blev mer av ett motstånd till en bättre värld än tvärtom) och att satsa mer på text och ord. Tack vare vad som hände den där fredagen den 13:e april, som för övrigt råkade vara Långfredagen, ett minne av då Jesus hängdes vid korset, lyckades jag inte fullfölja mitt andra beslut; jag tappade nämligen orden. Mitt minne var till en början endast några minuter långt och det som bryggade över tiden där emellan var förvirring.

Det tog mig nästan ett år att hitta tillbaka till något som kan jämföras med situationen innan 13/4-2001. På ett-årsdagen av min olycka hade jag min första date med Mogens mamma. Och trots att livet utvecklats positivt ur en mängd persektiv sedan dess så har jag ännu inte gått tillbaka till mitt beslut som fattades dagen innan ödesdagen. Kanske kommer jag aldrig våga eller kunna satsa på texten, men om det möjligtvis finns ytterligare ett bra tillfälle att testa beslutet så är det nu.

Imorgon börjar tiden igen.

Tillbaka till framtiden

2007-09-11T14:27:00.000+02:00

Precis som Marty McFly (Michael J. Fox) i Spielbergs gamla klassikern Back to the future har nyligen jag rest tillbaka i tiden. En dag i höstas klev jag in på det fräsiga konsultkontoret på Stureplan i Stockholm för att återvända till jobbet som pr-konsult på Burson-Marsteller.

Lite nya människor, lite nya kunder och nya rutiner men ändå samma typ av jobb. Samma kaffemaskin, samma dator och samma chef.

Väl förflyttad tillbaka i historien undrar jag om det är möjligt att åka tillbaka till framtiden. Kommer jag att vara välkommen? Kommer jag att ha energi att göra resan? Kommer världen att se likadan ut som när jag for?

Avslut London

2007-05-12T11:51:00.000+02:00

I torsdags avslutade jag min besökstid på europeiska läkemedelsverket med att ge en föreläsning i organisationsteori och beslutsfattande för ledningen på verkets pre-authorisation department. Jävligt nervöst att stå framför välrenommerade medicinare och tala om hur man kan se organisering utifrån ett konstruktivistiskt perspektiv. Att tala om vetenskapens politik. Att ha en kritisk inställning till det rationella beslutsfattandet. Att tala om det globala tryck i form av konventioner och standarder som deras organisation utsätts för. Att tala om godtyckligheten i formandet och godkännandet av läkemedel.

Till min glädje möttes min presentation av positiv respons och många frågor. De tog mig på allvar! De verkade ha lärt sig något nytt. De frågade mig om råd om hur organisationen skulle styras (jag kunde naturligvis inte ge något råd). De avslutade med att säga att de verkligen uppskattade mina studier.

Lättad och glad tryckte jag deras händer och är nu på väg hem till en större ångest - att analysera och skriva om mina studier.

2007-05-01T10:18:00.000+02:00

Varför är vetenskapens inflytande på samhället förgivet taget i den offentliga debatten? En stor portion av ansvaret för den offentliga förvaltningen har i moderna tider lagts i händerna på tjänstemän och expertgrupper från det naturvetenskapliga fältet. Till skillnad från den 'vetenskap' som ägnas åt grundforskning på universitet (om exempelvis celldelning eller genterapi) har den ’samhällsförvaltande vetenskapen’ mer tydliga implikationer på hur vårt samhälle samordnas och organiseras genom sin auktoritära roll i den statliga förvaltningen. På flertalet förvaltningsområden har det vetenskapliga expertstyret tagit över förvaltningens politiska och demokratiska aspekter. Denna förvaltningstrend kan utifrån ett policyperspektiv tänkas ha medfört en kollision mellan demokratiska och teknokratiska styrningsideal.

Inom flertalet förvaltningsområden är det dock svårt att bevara en strikt uppdelning av vetenskap och politik. Väsentligt att understryka är att vetenskap är allt annat än given. Den är konstruerad i en process med inslag av maktrelationer och politik. I enlighet med Jasanoff (1990) anser jag därför att analysen av ett förvaltningsfält med fäste i vetenskapen bör betona aspekter som förhandling, standardisering, samarbete och konflikt. Därför fokuserar jag min forskning på dessa aspekter.

Score-ing

2007-04-18T13:31:00.000+02:00

Sthlm är sig likt. Bedårande vackert i vårsolen. Score är sig också likt. Diffust management och hög frånvaro. Men det känns ändå som att stämningen blivit bättre och att energinivån trappats upp. Jag trivs under min första dag.

Hoppet om det rationella beslutet kvarstår

2007-01-30T16:40:00.000+01:00

Den senaste tiden har varit mycket intressant, av en mängd olika anledningar. Livet i London är fyllt med överraskningar. Men något som dessvärre inte överraskar mig längre är att det fortfarande uppfinns nya rationella beslutsmodeller inom akademin. Hoppen om rationalitet, om än inte varierad form, kvarstår…

På ett forskningsseminarium på London School of Economics and Political Science presenterades idag beslutsmodellen som enligt den föreläsande professorn handlar om att ”getting to an answer”: ”Deliberative-Mapping” (förkortat DM, se www.deliberative-mapping.org.uk). DM innebär att man inför en bjuder in en mindre grupp deltagare (som representanter för befolkningen) till två heldagsmöten, fördelade på intilliggande helger, där diskussion (deliberation) blandas med expertkunskap.

Dagordningen i DM är uppbyggd enligt en klassiskt rationalistisk beslutsmodell. Först ska deltagarna hjälpas åt att rama in problemet och därefter ska omfattningen av alternativ utrönas. Som ett tredje steg i DM ska deltagarna kartlägga den mångfald av rättesnören eller normer som finns, till vilken omfattningen av alternativ tillskrivs. Slutligen ska deltagarna med hjälp av ett mätinstrument väga samman normerna för kunna fatta sitt beslut (eller beslutsrekommendation).

Jag tycker att detta exempel visar att även samhällsvetenskapen kan skapa förutsättningar för ett slags kunskapslaboratorium (i fallet ovan, på en kursgård två helger i rad) där ny och unik kunskap, lämplig för att underbygga politiska beslut, ska produceras. Samhällsvetenskapen kan också utveckla en tydligt normativ modell för hur kunskapsproduktionen bör vara utformad, vilkas kan jämföras med metodologiska krav inom t.ex. den medicinska diskursen, där vetenskapen kommit överens om normativa krav för att kliniska studier ska producera ny och ”rätt” typ av kunskap. Att samhällsvetenskapen dessutom kräver att det bör finnas en ”oberoende DM-utvärderare” på plats under hela DM-processen, gör liknelsen med kliniska studier, som bör övervakas av en medicinsk professor, ännu mer relevant.

Intressant att notera är också det teknologiska inslaget i samhällsvetenskapens kunskapsproduktion. I DM-processen använder man sig tydligen av ett mätinstrument för att kartlägga deltagarnas (och i förlängningen befolkningens) preferenser. Det används genom att DM-deltagarna fyller i ett slags ”scoring-sheet”, vars resultat sedan matas in mjukvaruprogrammet MCN, vilket (enligt dagens föreläsare) synliggör processens resultat för hela gruppen.

Dessvärre tycks inte alltid DM fungera. Den gästföreläsande professorn berättar om att DM misslyckades fatalt när modellen användes i den politiska processen kring genmodifierande varor i Storbritannien (det omryktade GM Nation, kolla in www.gmnation.org.uk). Men tydligen lyssnade inte de politiska beslutsfattande på den beslutsrekommendation som producerades i DM-laboratoriet, vilket – åtminstone enligt den föreläsande professorn – var ett av skälen till att det politiska projektet ”GM Nation” omkullkastades.

DM-professorn ansåg inte att det varit modellen som misslyckats, utan ”it was all the politicians fault!”.

Not: jag kommer (förmodligen) att ha bättre insikt i GM-nation (som du kan läsa om i http://biotech.idg.se/2.1763/1.85256) redan imorgon, då jag ska lyssna till dr. Tom Horlick-Jones imorgon, som tydligen var ansvarig för att utvärdera hela GM Nation-projektet.

Antifeministen Rothstein talar igen

2007-01-29T13:18:00.000+01:00

Bo Rothstein är en välkänd antifeminist, vilket ger avtryck i hans senaste debattext om kvinnors möjligheter i samhället. Rothstein har tidigare i sin kvasidagbok DN Debatt kritiserat feministiskt teori för att bygga på ”bisarr ideologi” (3/6-2005), och även gårdagens DN debatt (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=610901) blir idag stark kritiserad av en rad feministiska bloggare, medan organisationer som Antifeministiska samfundet och Tidningen Broderskap däremot ger honom sitt stöd. En okritisk läsare frågar sig säkert varför – Rothstein skriver ju om feminism! Min poäng är att en närmare analys av texten snarare visar att Rothstein ger stöd för en biologistisk tolkning av världen, i linje med den antifeministiska läran.

För att förtydliga mitt resonemang vill jag understryka att en feministisk teori per definition innehåller två aspekter: dels en formulering av ett problem på basis av könsdikotomi och dels förslag på att lösa problemet. Rothstein nöjer sig med att konstatera att det finns ett samhällsfenomen som skulle kunna kallas för problem, nämligen den heterosexuella livsstilens könsfördela(n)de konsekvenser (observera att han själv inte säger att det är ett problem). Å andra sidan verkar Rothstein mena att samtliga förändringar som lyfts fram i feministisk teori härrör från ”magiska storheter”, som på grund av att ”genusforskningen i stort sett gett upp” inte är användbara.

Istället för att presentera revolutionerande förändringsförslag (han ger dock legitimt liberalt stöd för en kvoterad föräldraförsäkring) framhåller Rothstein att en ”medvetandehöjning” vore det bästa verktyget för en bättre värld. Här läggs ansvaret uteslutande på ett av könen: ”unga kvinnor som blir mammor måste få klart för sig vilka risker de tar”, ”och kvinnor […] måste göras uppmärksamma […] när de väljer att bilda familj”. Således menar Rothstein att det inte något eventuellt samhällsproblem, utan snarare ett problem hos kvinnorna.

Läser man debattartikeln baklänges ser man också att Rothstein tidigt konstaterar att ”starka, välutbildade och i skolan jämställdhetsdrillade och från dagis genuspedagogiserade [inte helt positiva adjektiv, min anmn.] unga svenska kvinnor inte kräver sin rätt utan likt aningslösa offer låter sig dras ned i det antifeministiska träsket av underordning”. Således tror Rothstein att inte heller hans förslag på medvetandehöjning (av kvinnorna!) kommer att ge någon förändring.

Som antifeminist är Rothstein inte intresserad av att föreslå några åtgärder som ger ökad jämställdhet mellan könen. Istället presenterar han starka argument för att hävda att de könsuppdelade rollerna faktiskt är naturliga.

Så framme i London...

2007-01-07T23:08:00.000+01:00

Så har jag äntligen kommit ifatt framtiden. Igår landade jag efter en relativt misslyckad Ryan(fucking)Air-resa, där de krävde en mer än nätt summa för att jag misstolkat maxvikten. Där blev resan verkligen inte värd pengarna... well, well. Oskadd med hela mitt bagage kom jag så fram till A och J:s lyxhotell i Shoreditch. Tänk, det är verkligen hedrande att få bo med dessa underbara människor. Love! Nu fattas bara min älskade Agnes för att livet skulle vara fulländat.

Och den första helgen har varit lugn. Efter jag kommit fram på lördagskvällen samtalade vi över en kopp te och kollade sen på vår underbara Skrutt-film projicerad på stenväggen. J är lite småsjuk, har blivit sämre idag och låg därför hela dagen i sängen. Tillsammans med A har jag vandrat runt i East London, introducerats till de lokala organic-butikerna, köpt mat och diverse förnödenheter, inhandlat en datorkabel (som jag pinsamt nog glömt) och hjälpt A att bli klar på Handels (sure, sent om sider). Och nu sitter jag tillsammans med en katt vid mitt skrivbord, strax framför ett fönster som vetter mot Shoreditch high avenue, med skrikande sirener, hojtande engelsmän och brummande dubbeldäckare - ljud bara London kan erbjuda.

Imorgon blir den första dagen på mitt nya liv. May peace prevail on the earth when I come to the LSE...

Gratiis x 2!

2006-12-21T22:10:00.000+01:00

På Ulriksdals värdshus firades i dag två institutioner som tillsammans fyllde 75 år; den ena 1/5 av tiden och den andra de resterande 4/5. Den förra är en organisation, den senare ren och skär enhet. Vad gäller samhällsbidrag fördelat på de två är det mer oklart; medan den ena institutionen varje år producerar en mängd texter som ökar vår förståelse av omvärlden, producerar den andra texter av högre kvalitet i ett lugnare tempo. Och dessa senae texter ökar inte vår förståelse av världen, utan de bidrar snarare till en bättre insikt av oss själva. Utan den första hade vi mindre möjlighetere att förbättra omvärlden, utan den senare mindre möjligheter att förbättra oss själva. Vad vill vi helst: att världen blir bättre eller att börja med sig själv?

Jag talar om Score (http://www.score.su.se/) som i dagarna fyller 15 och Nils Brunsson som blir 60. Stort grattis!

Disputationsångest

2006-12-20T23:54:00.000+01:00

Jag har deltagit vid tre, fyra disputationer om jag minns rätt. Dessa tillställningar brukar både inspirera och förtrycka mina sinnen; det förra för att jag ser att det faktiskt går att nå fram till slutspurten och att jag samtidigt vet att jag har möjlighet att springa både snabbare och snyggare genom målsnöret, och det senare för att jag blir medveten om att det faktiskt är en jävla massa jobb kvar.

Så har det alltså varit. Fram till den senaste disputationen, som inte gav mig minsta inspiration. Varför, kan man undra. Jo, det beror helt enkelt på att den var perfekt. Det går inte att göra disputationen bättre; det går inte att få bättre opponent/tacktal av handledare/medarbetarkärlek uttryckta i tal/framtidslöften/renommé m.m. etc. osv...

Eller rättare sagt: det går nog att göra en bättre disputation, förmodligen mycket bättre, men jag håller nog inte de måtten. Därför är detta är ett genuint uttryck av disputationsångest, ett fenomen välkänt av samtliga akademiker, vågar jag tro.

Med anledning av min ångest har jag tagit fram ett nytt ledord som ska föra mig över årsgränsen: la théorie est mort. vive la théorie!

Glocalization as organizations

2006-12-20T23:48:00.000+01:00

Nothing is global, everything is local. But the reason we perceive the society of the world as emerging; i.e. as harmonized, homogenesized and similar; is because the traveling and diffusion of ideas which are adopted locally. On a seminar at CASL (www.hhs.se/casl) on December 6, Professor Czarniawska talks about how professional organizations transport faster in the global than professional norms. An example: as soon as a new IT hub was started in San Francisco (e.g. YouTube.com), the organization’s borders transcends over borders for countries, cultures, and organizational norms much faster than the local norms which gives the organization a meaning.

Transcendence of organizations in the global community will have implications for management and leadership. Instead of bringing management closer to the working staff, it will be control at distance. Hence, we will see an increased separation between management as symbolic artifact and actual leadership on the floor. At least according to Barbara Czarniawska during winter 2006.

London calling

2006-11-13T14:00:00.000+01:00

Here I am at a good café in Shoreditch, just after great start-up meeting at EMEA. On Tuesday 14 November I visited CARR at LSE for coffee and Swedish ginger cockies, that I'd brought.

Over all, me and Agnes had a great time in London. We hung out with our old buddy Aaron (who works at GS) and his Johanna (working at the London Zoo) in their beautiful new flat in Shoreditch. We also met up with Cecilia and Liam for a real English dinner in their Tower Bridge house, where also Mårten dropped by.

On January 6, 2007, we're moving to London. It's now set.

From internal Score conference

2006-11-04T12:17:00.000+01:00

This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath

Cuz, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood
And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again

And on the radio
You hear November Rain
That solo's awful long
But it's a good refrain
You listen to it twice
Cuz the DJ is asleep
On the radio...

(Regina Spektor)

The logic of appropriateness

2006-10-19T17:38:00.000+02:00

Institutionalism and European Governance
Seminar at Stockholm University, October 19, 2006

With two articles as basis of the discussion of Johan P. Olsen’s seminar in Stockholm (March and Olsen 2005; March and Olsen 2006), he lectured about the development of new institutional organisation theory since the 1960-ies up until today. He proudly stated that his classic article, which he wrote together with James March from Stanford for more than two decades ago (March and Olsen 1984), is the 6th ever most cited article in the world renowned academic journal The American Political Science Review. Impressive indeed! Now, besides given us a short, although serviceable version of all his books and articles from the last 25 years, he also invoked some laughter.

For example, on the question whether he could to name at least three books that use the new institutional theory as a design of empirical methods, Olsen replied: “Few people try it out, all to find that it doesn’t really work.” He later told us that institutional theory rather is an approach to the world than a method of studies. This whole discussion gave me an insight that I earlier had only suspected: new institutional theory is good to have in the luggage, but bad to use on the empirical field.

References

March, James G. and Johan P. Olsen. 1984. "The New Institutionalism: Organizational Factors in Political Life." The American Political Science Review 78:734-749.
—. 2005. "Elaborating the "New Institutionalism"." Oslo: University of Oslo Centre for European Studies.
—. 2006. "The logic of appropriateness." in The Oxford handbook of political institutions, edited by R. A. W. Rhodes, S. A. Binder, and B. A. Rockman.

Realism vs social konstruktivism

2006-10-16T22:22:00.000+02:00

Debatten är gammal som gatan. Den förs på en mängd olika arenor: i filosofin, samhällsvetenskapen, nationalekonomin, sociologin, över en fika, i klassrummen, i korridoren, i kyrkan, i regeringen och på fler platser. Kropp eller själ? Ting eller fakta? Objekt eller subjekt? Hårt eller mjukt? Siffror eller språk?

Man kan precis som Robert Chia (2000) dra en relativt klar gräns mellan natur och social verklighet, där det förra är världen som den är utanför språket och den senare är konstruerad genom en diskurs. Enligt Chia kan vi ha en ”absolut”, ospråklig kunskap om världen som given av naturen, ungefär såsom den tidige Wittgenstein (1921) tänkte sig om tinget, men eftersom den naturliga världen genom språket transformeras (översätts) till en diskurs, så blir den sociala världen snarare en språklig (och därmed social) konstruktion.

Men var skall vi dra gränsen? Hur kan vi se den? Vad transformeras i diskursen och vad behålls av det naturliga? Dessa frågor riktas mot teoretiker som lägger större vikt vid social konstruktion än det naturliga. De tror på en epistemologisk relativism, eller snarare ontologisk idealism, dvs att själva existensen av ett objekt beror helt (eller delvis) på vilken plats den tar i medvetandet. Och som relativist får man problem med moral, precis som Martin Parker (2000), som menar att samtliga etiska frågor blir bara frågor om debatt och politik.

Så istället för att gå in i den ”socialkonstruktivistiska fällan”, så försöker vissa teoretiker lösa problemet med diskursen som avbild genom att sålla sig till de ”kritiska realisterna” (som Mike Reed 2000), som menar att diskurserna har en inneboende kapacitet att omskapa människans handlingsutrymme. Reed (ibid.) menar att realismen fokuserar på diskursens performativa aspekter, och skulle förutom hans teori förmodligen även räkna ANT (t.ex. Latour 2005) som ett slags kritiskt realism.

En tredje möjlighet att ta sig ur knipan vore att bryta den epistemologiska rivalitet som råder mellan realism och social konstruktivism, och försöka överbrygga, ”transcendera” med ett finare ord, precis som den gamle Kant:

Även om vi kunde ge denna vår åskådning [den empiriska] den högsta graden av tydlighet, skulle vi därigenom inte komma närmare beskaffenheten hos föremålen i sig själva. Ty vi skulle ju i vilket fall som helst bara få fullständig kunskap om vårt åskådningssätt, dvs. vår sinnlighet, och det alltid endast under rummets och tidens betingelser som är ursprungligt häftade vid subjektet; vad föremålen är i sig själva blir ändå aldrig bekant för oss, inte ens genom den mest upplysta kunskap om deras framträdelse, som är det enda som är oss givet. (Ur Kritik av det rena förnuftet, s. 125.)

Genom ett sådant överbryggande fokuserar vi på hur sociala konstruktioner skapas över tiden. Det tycker åtminstone Tsoukas (2000).

Men här måste vi ta ett steg tillbaka och komma ned på jorden. Vart kommer vi egentligen genom att vrida på orden? Hur bör man som diskursanalytiker hantera konflikten mellan realism och idealism? Hur löser man frågan om moral – huruvida det finns en absolut moral och vad den i sådana fall är? Hur har du löst den problematiken?

Makten i ANT

2006-10-09T12:31:00.000+02:00

Syftet med Bruno Latours forskning (t.ex. Reassembling the social 2005) är att studera organiseringen av konstruktioner i världen. Den viktigaste konstruktionen är samhället, som Latour menar skapas och organiseras i en (social) fabrik. Utifrån ett maktperspektiv kan man säga att fabriken innehar makten att definiera och bygga samhället, och ett viktigt steg för att kunna förstå maktfördelningen i världen vore därför en analys av fabrikens viktigaste konstruktionselement. Den ”rena” naturvetenskapen är enligt Latour det viktigaste av dessa element i dagens samhälle. Men hur förhåller sig Latours maktperspektiv till andra poststrukturalistiska maktdefinitioner?

Vad säger exempelvis Foucault om makt? ”Kunskap är mackt” står det på en skylt som hänger vid mitt skrivbord, vilket jag menar illustrerar Foucaults maktanalys i hans Power, Right, Truth från 1982. Foucault menar att makten alltid måste relateras till det som kallas ”sanning”, och för att närma sig maktbasen måste man studera verktyg och tekniker som används i sanningsgrundande vetenskaper (t.ex. naturvetenskap), se hans kommentar:

Power becomes embodied in techniques. In order to study power one should try to locate power at the extreme points of its exercise, where it always is less legal in character. (1982)

Denna maktanalys passar även i Latours texter. Mitt intryck är att Latour faktiskt vid samma tidpunkt (i början av 80-talet) går två olika väger för att komma fram till samma budskap om makten.

Back to basics i sociologi

2006-10-02T21:49:00.000+02:00

Hollywoodfilmen Jarhead (amerikansk slang för en soldat i USA:s marinförsvar) porträtterar människan som en tom bägare som ska fyllas med innehåll som kommer att styra individens uppfattningar och beteende. Betydelse av det jarhead refererar både till head of a jar, på svenska ”burkens lock” och warhead som betyder stridspets, den del av en militär projektil som innehåller sprängämnet, och i filmen påvisas hur unga soldater blir fyllda av militärens ideologi och institutioner, vilka styr deras tankar och beteende så pass att de kan utföra sin krigstjänst.

Bergers & Luckmans (The construction of social reality 1966) teori om kunskapens sociologi ligger i linje med Jarhead. Samhället är socialt konstruerat och individen lär sig samhällets regler genom socialisering, och de främsta verktygen för institutionaliseringen av en specifik samhällssyn är språket och kunskapen. Min tolkning är att Berger & Luckman riktar vass kritik mot naturvetenskapen och vetenskaper som psykologi, för att dessa kunskapskällor inte tar i beaktande att världen, så som vi uppfattar den, inte kan existera utan sociala relationer. Författarna framhåller dock biologins och naturens roll, och menar att dessa entiteter sätter gränserna för vad vi gör. Men, vilket enligt min tolkning är Berger & Luckman:s viktigaste proposition om människans väsen: ”Man is biologically predestined to construct and to inhabit a world with others.”

Teorin om kunskapens sociologi öppnar för en rad frågor, men en av de viktigaste och mest outredda frågorna i texten anser jag vara gränsen mellan natur-samhälle. Att det finns en gräns framgår klart (enligt ovan), men inte vad som sätter gränsen och heller inte var den går. För att åskådliggöra min frågeställning tar jag författaren Paul Auster, och hans roman City of glass, till hjälp.

I Austers första roman i hans New York-trilogi anställs kvasi-detektiven Daniel Quinn av en man som har svårt att tala för att bevaka och utreda mannens faders verksamheter i New York. Faderns har precis slutfört ett fängelsestraff som han fick för att han hade stängt in sin son ensam i ett rum under nio år Under den ensamma tiden i rummet hade sonen inga kontakter med andra människor eller medier till människor, hade ingen möjlighet att lära sig något om omvärlden och varken lärde sig eller talade inget språk. Fadern, som tillhörde en frireligiös kristen rörelse, var övertygad om att sonen i sin ensamhet skulle lära sig Guds språk. Sonen säger sig i efterhand ha minnen om sin solitära period, men menar att han inte utvecklade något språk.

Austers historia om den ensamme unga pojken är ett fiktivt exempel på problematiken om det privata språket som diskuteras av Wittgenstein i hans Filosofiska undersökningar (1953) där han ställer frågor kring vilken kunskap och vilket språk man kan utveckla i sin ensamhet. Med mitt exempel ställer jag frågan om huruvida det i Berger & Luckman:s teorier finns en gräns mellan vad vi kan studera som människor i ett samhälle och fenomen/ting som även skulle existerar – och därmed potentiellt skulle kunna studeras – i samhällets frånvaro. Enligt Wittgenstein är min fråga helt meningslöst, som inte kan besvaras. Men tycker Berger & Luckman likadant, varför/varför inte?

Mediating Instruments and Making Markets – Professor Peter Miller in Uppsala

2006-09-25T21:21:00.000+02:00

Professor Peter Miller from the LSE visited the Uppsala University on September 20-22 to hold three lectures for his Swedish scholars. I attended the first one, which was on a yet not published paper called ‘Mediating Instruments and Making Markets: Capital Budgeting, Science and the Economy’.

In short, Professor Miller emphasised three issues that he felt needed to be addressed by researchers:

The practice of capital budgeting: Miller concluded that there has been small attention in research to how capital budgeting is performed in practice. He encouraged us to broaden the definition of research are to include the practice of managing and coordinating large scale investments in organisations. Miller also stated that there had been insufficient attention to view capital budgeting as an inter-organisational process.

The role of science in the development of capital budgeting: Miller pointed out that the theoretical concept of mediating instruments can explain indirect effects of the social contexts as well as links between science and the economy. Using perspectives like the STS or ANT helps us find the performative dimension of technology and “instruments, units, mathematical techniques, and other elements of everyday practice” (Wise 1988)

Instruments in the making of markets: during the seminar Miller called the attention to a closer focus on the making of markets, how it is organised in practice. He referred to Fligstein’s book ‘The architecture of markets’, pointing out that we both need to study rule-marking as well as market-making. But it was important to make the distinction that marker-making is more than rule-making, dependent on mediating instruments that influence the actions.

Concluding the lecture, Professor Miller gave us the following advice:

- Need of more empirical field studies
- Need to focus on inter-firm processes and practices – what they do
- Go beyond valuation and focus on management and coordination techniques in practice

Small revision of research plans

2006-09-25T15:15:00.000+02:00

My time as a visiting researcher at the EMEA has been postponed to start the 15th of January, 2007. During my time in London I will also take classes at Score’s fellow research centre CARR (Centre for analysis of risk and regulation) at LSE. Professor Peter Miller has invited me to stay for four months as a visiting student.

Vetenskapsteori HT 2006

2006-09-21T23:48:00.000+02:00

Kritiska frågor till Jan Tullberg:

(i) Normativitet i komparatismen som vetenskapsfilosofi

Precis som vetenskapsfilosofen Hegel tror Tullberg på förändringens lag i vetenskaplig forskning. Hans grundinställning är att enbart ett dialektiskt förhållningssätt kommer att föra den vetenskapliga kunskapen framåt i sin (ändlösa) resa mot den absoluta sanningen. Att det hela tiden kommer att finnas möjlighet för teoriutveckling som ger oss kunskaper om världen som är något närmare sanningen än man dittills kunnat belägga vetenskapligt verkar vara ett epistemologiskt fundament hos Tullberg. Att vi aldrig kommer att nå fram till sanningen med stort S implicerar inte att vi bör avsluta vår sanningsresa. ”Det är aldrig målet, utan resan, som är meningen med hela färden” är förmodligen en slogan Tullberg skulle skriva under på.

Men i Tullbergs sanningsresa finns det regler för att kunna skrida framåt. Han kallar dem själv för ”the standards of science”, som förvisso inte är enkla att specificera, men är essensen i vad som slutligen är det centrala i sanningsbegreppet. Att nå sanningens regler är vetenskapens uppgift, och det är enbart genom att jämföra motsägande vetenskaper som vi kan avgöra vilken av de jämförda vetenskaperna som har de regler som ger bäst resultat. Det skulle bli ett cirkelresonemang[1] om inte Tullberg menar att vetenskapsreglerna är dialektiska, på så sätt att de utvecklas kontinuerligt genom att skrida närmare sanningen med stort S, precis som en privatdetektiv i sitt uppdrag på att lösa en mordgåta.[2]

Med Tullberg vid vår sida står vi som forskare med en objektivistisk, relativt problemfri, vetenskapsfilosofi. Men det ger oss anledning att ställa frågor om hur/vem/vad som avgör vilken vetenskap som är bäst i en jämförelse. Denna metafysik (som för övrigt är en teori utan data, något han själv förkastar )är något som närmare måste utredas.

(ii) Vetenskapens förhållande till världen

Tullberg tror på att vetenskapen bör vara konstruktiv, vilket han även menar är fallet när han skriver att ”scientific progress leads to massive pratical effects”. Han konstituerar vetenskapen bland annat som en källa till moral- och idéutveckling, som exempelvis kan illustreras med de praktiska moraleffekter som framväxandet av den nationalekonomiska vetenskapen har haft på vårt samhälle. Utan vetenskapen ”nationalekonomi” kanske vi fortfarande skulle ha haft ett offentliga styrt och finansierat telefonsystem i Sverige, och för att minska fetma-epidemin kanske vi skulle ha haft mycket högre skatt på fett i västvärlden, förmodligen skulle rökning ha varit förbjuden och vi hade kanske kunnat läsa morgontidningar utan reklam. Men eftersom nationalekonomi lär oss att vissa organiseringar är mer effektiva än andra, att folkets lycka uppnås på ett sätt istället för ett annat, och att individens frihet alltid är grunden för ett rationellt och moraliskt bättre beslutsfattande, så är samhället (i vissa fall) organiserad efter nationalekonomiska principer.

Innan den nationalekonomiska vetenskapen var skapat (eller funnen, beroende på vilka ontologisk inställning man har) så var världen således en annan. Världen som fanns pre-nationalekonomi kan inte vara densamma som världen post-nationalekonomi. Exemplet visar att vetenskaper påverkar världen på ett grundläggande sätt, vilket leder oss fram till en fråga som anknyter till Tullbergs text: om världen är föränderlig, hur kan sanningen om världen var fast?

[1] Det är en regel att jämföra olika vetenskapers regler och det skapar i sin tur nya regler som måste jämföras.
[2] Tullbergs filosofi blir dock ohållbar om man ser regler som något är skapat av människor, inte givit av världen. Jag lämnar dock denna diskussion till seminariet.

The research fall of 2006

2006-07-21T17:30:00.000+02:00

At last I’m moving forward with my doctoral studies. The research institute to which I’m connected (Score) was rewarded a large scholarship on research of markets organising. As you have seen in my research objectives below (‘Market surveillance in Europe’), I plan to visit London to collect data. I will stay as a visiting research at EMEA, the pharmaceutical agency of the EU, and the reason for this twofold. First, I aim to collect data and to use the strong network of EMEA for the market study. But secondly, and most importantly, I aim to collect data for by thesis project, for which the objectives also have been posted below (‘Research objectives’).

To create an even more creative and inspiring time in London I also aim to take some classes, attend seminars and meet up with researchers. I’m really looking forward to it, this is the break I really need right now. London, here I come.

Market Surveillance in Europe

2006-06-26T12:53:00.000+02:00

Markets as movements
People normally think of markets as natural, consistent and by many means self-regulating human interactions. We pass the local grocery store on the corner to buy tomorrow’s breakfast, we drive our cars to suburban shopping malls to coordinate the demand of the whole family, and we use website as Pricerunner.com to find the best price of a new plasma television for which we aim to place an order. These are all examples of how markets constantly interact with our lives. A reasonable interpretation of all markets mentioned above – the local grocery store, the shopping malls, as well as Pricerunner.com – is that they are created due to diverse individual preferences and that the price is set by an intersection of supply and demand. In common market theory it could even be the assumption. But in my market perspective I beg to differ. I will not see the market as anything metaphysically given. The basic premises of this research is that markets of the modern world are created and recreated by individual and organisational actions, ideas, knowledge, rules, institutions etc., every day in the social association.

In common theory the market is seen as a static and independent phenomenon. Hence, market theory normally treats the interaction between market actors or other market behaviour, while the market, the phenomenon, just is, period. But in this research project we will take a different approach. We will view the market not as a substance, but as a movement of action, which is dislocated, articulated, and delegated over time and space. (Latour 2005) Hence, the fundament of our market concept is that it’s moving and changing in our daily action, which implies that it is continuously (re)created.

When we see the market as a movement of human action, the market could also be categorised as a way of organising the society. Today the market is much taken-for-granted as the best way to organise collective action (Helgesson, Kjellberg & Liljenberg 2005), but a quick historic review shows that there have been times when researchers, politicians as well and civilians have talked about other and better ways of organising the society. And still today, the market hasn’t entered all collective areas, for instance the organising of health care in Sweden as well as in most parts of Europe. Compared to the United States, Europe has not (yet) ‘privatised’, or ‘marketised’ most parts of the health care system. It is usually run, financed, managed, controlled, and monitored by the public state. If it were a market, the health care system would have been seen/perceived as run by different private health care actors, financed by the clients (patients) and risk capitalists, managed by entrepreneurs as well as consortiums, self-controlled by the market actors, and monitored by the customers, competitors, legislation and the free press.

Although examples like the organising of health care in Europe exist, markets are still the most common way of organising parts of the society. We have a market for child care, and a market for vacation, a labour market, food market, sports market, retail market, housing market, and endlessly more markets. Since it’s the most common way to organise human interaction I believe it must sound feasible to study the concept of markets with the objective to learn more of how it’s created and maintained. What we call a “market” is a process with the ability to associate various actors. And in order to understand the association better we must study the movement empirically, in detail. (Latour 2005) This is my quest.

Market control in the EU
While studying markets may seem ample, I will instead focus on a specific area where the organising of markets has been said to be the basis, the essence. This is an attempt to narrow down the research, as well as to put it into a larger context. I aim to study the organising of markets in the European Union. Although the EU originates from several ideas; such as democracy, free trade, human rights and security; I claim that one of the most important ideas since the start of the European collaboration is the idea of a common and harmonised market.

The Union is normally labelled as ‘a free society’. And although it is considered to be free partly due to the existence of harmonised markets, the markets themselves cannot be considered as free. An important factor to construct the single internal markets in the EU has been the integration of national regulations, standards, and procedures on various market areas. These governing market rules, which by some theorists are called institutions, could be seen as premises of a single market. Hence, the process of market regulation certainly is an area worth studying in order to understand the concept of markets better. But, parallel with this organising of rules or institutions, a system of surveillance has been created and implemented, with the objective to control and supervise the new harmonised market regulations. While the process of regulation, i.e. rule setting, is one thing, the process of regulatory surveillance is another. Hence, when we separate between these two rule processes, that both can be seen as (re)creators of markets, we perhaps shall be able to understand the concept of markets better.

While an abundance of market regulation research stacks the library shelves, there is not much research on the surveillance of markets. Some people say it’s due to the fact the markets are self-controlling. But just a glance on the surface of any market shows us it is on the contrary. For one single market we for instance have public authorities that control the market actors. The Competition Authority is monitoring all producing industry actors in a state, and has the mandate to intervene with the objective to break-up actions that is in breach of the market rules, such as industry cartels or inappropriate M&A:s. A nation’s Tax Authority controls firms’ financial statements, with the right to perform audits in case there is any suspicion of economic crime. A very important authority in all modern states is of course the Statistics Agency that has the objective to supervise the whole state accounts and Gross National Product. Hence, the Statistics Agency monitors all the nation’s markets. Besides the government’s agency for statistics there is a wide range of other statistical institutes that supervise different markets. We see everything from academic sections to interest organisations and finance brokers on various stock exchanges that monitor statistics of the market. Every day we can read in the newspapers about another opinion poll that has been conducted on some market issue. To conclude; financial punishments are given, GDP state rankings are established, stock prices vary, academic theories are built, opinions are created, and all this (and more) is a product of market surveillance.

The logic of market integration in the European Union has been a research topic for many decades, and the continued attention is certainly entitled. Researcher have by all means focused on the organising of the central European Community (e.g. Pollack 1997), the interest groups’ influence in the union (e.g. Mazey & Richardson 1994), and the institutionalisation of the European central bank (e.g. McNamara 1998), to give some few examples. Other research has observed a new phase of public supervision, with central authorities and agency networks in the regulatory processes. (Stone Sweet, Sandholtz & Fligstein 2001) A quick conclusion after reviewing some of the research materials on the EU market integration is that they focus primarily on the political organisation in Europe. Few researchers have focused on viewing the EU as a market movement, instead focused on the establishments and institutionalisations of policy-making. Hence, while ordinary EU literature deal with the political circus, I, on the other hand, will focus on what I believe is one of the EU pillars: the market.

This project aims at studying the organising of market surveillance in the European Union. It assumes that activities to monitor and control markets also are important parts in (re)constructing the movement of markets. Hence, with the over-all objective to understand the concept of markets better, we must conduct thorough research on market surveillance in order to fill out the blank spaces of research.

To sum up: an analysis of the supervision and surveillance of the relatively new harmonised European markets is important for a better understanding of not only the concept of markets, but also the political project called the European Union. With an empirical study of important harmonised EU markets I aim to build a new theoretical framework on how market surveillance is organised. The focus of my study will not by on the organising of the supervised, which also sounds like an interesting research project, but on the organising of supervision. Surveillance is the fallen branch of the market tree that must be returned in order to see its full shape.

Empirical data
The European Union is more than full of markets, like the Saturday candy bowl ready to be scoffed. But since too much sugar isn’t healthy for the human body, we must pick the sweets carefully. After much consideration I have chosen to study the single pharmaceutical market in Europe, due to several reasons. First of all, some of my earlier research projects were on the pharmaceutical market regulation, and I therefore have good relations with some key persons in the regulatory field and a fairly well-established knowledge of how the field is organised. Although this is great for getting started, it is not the main reason I have chosen to study surveillance of the pharmaceutical market in Europe.

By both politicians and the financial sector, the pharmaceutical industry is considered to be one of the most important and largest markets in Europe. Further, it is one of the most regulated markets (Mossialos, Mrazek & Walley 2004; Abraham & Lewis 2000), which implies it must have a high level of regulatory surveillance. Further, the creation of a single European pharmaceutical market is relatively new and still in progress, which facilitates the research of market movement that I aim to conduct. It was in the year of 1995 that the first harmonised European regulation was implemented, which is perceived as the start of the single market. Finally, the single pharmaceutical market in Europe is yet not fully institutionalised. Hence, I hope the conclusions and analysis of my research also can help others, not only academics, but also politicians, companies, and civilians, have a better perception of the phenomenon that integrates with our lives almost every day.

EMEA formar en marknad

2006-02-01T14:50:00.000+01:00

Min kommande forskning om EMEA kommer förmodligen att ingå i ett nytt forskningstema på SCORE (www.score.su.se) som heter "Organisering för att skapa och forma marknaden".

Och studier av läkemedelsmarknaden och EMEA i detta tema passar verkligen utmärkt. Marknaden för läkemedel är på flera sätt betydande. Den legala läkemedelsförsäljningen var drygt 25 miljarder förra året (2005) i Sverige enligt LIF och läkemedel står för ca 13% av den svenska hälso- och sjukvårdskostnaden. Läkemedel är också en viktig handelsvara över nationsgränserna. År 2004 exporterades läkemedel från Sverige till ett värde av nästan 47
miljarder samtidigt som importen var drygt 14 miljarder. Skapandet av EMEA 1995 kan tolkas som ett steg mot skapandet av en gemensam inre marknad i EU för läkemedel.

Score har nyligen ansökt om forskningsbidrag från Wallanderstiftelsen för att finansiera vårt nya tema.

Inför vetenskaplig konferens på Hasseludden den 19-20 jan 2006

2006-01-13T16:50:00.000+01:00

Den 19-20 januari 2006 kommer ett stort antal forskare anknutna till Score (www.score.su.se) att samlas på Hasseludden för en intern konferens. Där kommer vi att diskutera våra tre nya teman:

Att organisera marknader
Regelsättande och regelföljande
Demokrati och organisation

Min förhoppning är att i en ny studie av EU:s centrala läkemedelsverk EMEA delta i Scores tredje tema. Nyligen har EMEA kritiserats för att inte ha tydliga beslutsprocedurer. Som svar på kritiken har dess svenske chef Thomas Lönngren meddelat att myndigheten ska skapa tydligare regler för beslutsfattande, något han kallar för organisera deras ”medical policy”. Reformen ska genomföras under hans andra tjänstgöringsperiod, fram till 2010.

Kritiken och svaret på kritiken visar att ett par frågor jag tidigare rest är synnerligen aktuella. Vem kommer att bestämma vilka läkemedel som finns tillgängliga för konsumenter/patienter som bor i EU i framtiden?

Syftet med min kommande forskning är att studera beslutsprocesser i EMEA:s (och framför allt i dess expertkommitté CHMP). På så sätt önskar jag tolka läkemedelsförvaltningens centralisering ur ett demokratiperspektiv. Men förhoppning är att mina resultat ska ge upphov till vidare forskning om EU:s förvaltningscentralisering.

Läkemedelsverket vinner på konkurrens

2005-12-01T09:11:00.000+01:00

http://www.hhs.se/Press/Pressreleases/sv_051201.htm

Av min forskning framgår att det svenska Läkemedelsverket lyckats etablera sig som en av de viktigaste aktörerna i den europeiska läkemedelskontrollen. Jag anser att det beror på en rad olika saker. Förutom att både medicinsk forskning och läkemedelsreglering har en stark tradition i Sverige så har det svenska Läkemedelsverket satsat på att bli ett av de mest använda läkemedelsverken. Efterfrågan på Läkemedelsverket i den decentraliserade läkemedelsförvaltningen har således varit stor.

Men i år har läkemedelsförvaltningen i EU tagit viktiga steg mot centralisering. Den centrala läkemedelsmyndigheten EMEA i London kommer numera ensam att avgöra vilka nationella läkemedelsverk som får vara med i EU:s förvaltning och vilka som lämnas utestängda. I takt med en ökad centralisering anser jag att det är av högsta vikt att studera EMEA ur ett beslutsteoeretiskt perspektiv.

Hur är beslutsprocedurerna uppbyggda? Hur fördelas beslutsmakten? Finns det möjligheter att påverka? Vilka aktörer styr förvaltningen? Hur förändras styrningen? Dessa frågor önskar jag svara på i mitt nästa forskningsprojekt.

"Myndighetskonkurrens kan gynna demokratin"

2005-11-26T11:30:00.001+01:00

Debattartikel i Dagens Medicin 2005-11-30

Konkurrens mellan myndigheter är inte vanligt förekommande eftersom det oftast bara finns en myndighet per förvaltningsområde. I Sverige har vi exempelvis endast ett Skatteverk, ett Migrationsverk och ett Läkemedelsverk – myndigheter utan konkurrenter. En mer harmoniserad EU-reglering innebär dock att det finns fler statliga myndigheter per förvaltningsområde – i regel en myndighet per medlemsstat. Harmoniseringen öppnar för myndighetskonkurrens.

Inom EU har vi haft en gemensam europeisk läkemedelsreglering sedan 1995. Detta har medfört att varje nationellt läkemedelsverk i EU i princip haft mandat att godkänna läkemedel inte bara för det egna landet utan för hela EU. Därför har läkemedelsföretagen haft möjlighet att vända sig till läkemedelsverket i valfritt EU-land för att i förlängningen göra sitt preparat tillgängligt i samtliga EU-länder. Läkemedelsverken blev å sin sida – för att fortsätta delta i kontrollen av och ha inflytande över det europeiska läkemedelsutbudet – tvungna att locka till sig ansökningar från läkemedelsföretag.

Från att ha varit oberoende och fristående aktörer ingick nu samtliga EU:s läkemedelsverk i en relation som kan liknas vid den som råder mellan säljare på en marknad. Tjänsten som utgör deras erbjudande, nämligen att handlägga läkemedelsföretagens ansökningar om försäljningsillstånd, hade inte längre en given ”köpare”. För att få sina preparat godkända för försäljning inom EU hade läkemedelsföretagen ett utbud av läkemedelsmyndigheter att välja mellan, som nu började konkurrera med varandra om läkemedelsföretagens ansökningar. En ny sorts myndighets-konkurrens hade uppstått.

I samband med att EU:s gemensamma läkemedelsreglering etablerades 1995 skapades även ett centralt europeiskt läkemedelsverk, EMEA (European Medicinal Evaluation Agency). Den ursprungliga tanken var att EMEA skulle ta över läkemedelsförvaltningen i EU. Men för att undvika kraftiga förändringar för de ansökande läkemedelsföretagen har läkemedelsföretagen sedan 1995 med ett fåtal undantag haft valet att antingen ansöka om försäljningstillstånd till de nationella läkemedelsverken eller till det centrala läkemedelsverket EMEA.

Mellan 1995 och 2004 godkändes 579 nya läkemedel för försäljning i EU. Majoriteten, nästan 60 procent (347 st.) av dessa har godkänts av nationella läkemedelsverk genom procedurer för ömsesidigt erkännande och övriga 40 procent (232 st.) har gått genom den centrala myndigheten EMEA.

För ansökningar till nationella läkemedelverk har företagens myndighetspreferenser varit relativt tydliga I omkring 90 procent av de nationella ansökningarna har företagen valt att ansöka till läkemedelsverket i Frankrike, Nederländerna, Storbritannien, Sverige eller Tyskland. En rad nationella läkemedelsverk har inte någonsin blivit valda. Dessa var verken från Belgien, Grekland, Luxembourg och Portugal. Övriga läkemedelsverk valdes i mellan 0,6 och 4,0 procent av fallen.

Av statistiken går det att utläsa trender över tiden i läkemedelsföretagens preferenser. Mellan 1995 och 1999 valde företagen i stor utsträckning att ansöka till läkemedelsverk i länder med störst nationell försäljningsmarknad för läkemedel. Storbritannien fick 27 procent av samtliga ansökningar medan Frankrike och Tyskland fick vardera 16 procent. Dock lyckades det svenska läkemedelsverket även placera sig i toppstriden med 20 procent av de nationella ansökningarna 1995 och 1999.

Mellan 2000 och 2004 tog det svenska läkemedelsverket en ”marknadsledande” position i myndighetskonkurrensen och fick 29 procent av de nationella ansökningarna på bekostnad av de franska och tyska verken, vilka nu endast valdes i 10 respektive 16 procent av fallen. Storbritannien fick fortfarande en hög andel av ansökningarna, 20 procent, medan det nederländska läkemedelsverket klättrade upp till en tredjeplacering med 18 procent.

Tabell över läkemedelsföretagens val av handläggande läkemedelsverk, nationella ansökningar (%)
Reference Member State (RMS) 1995-1999 2000-2004
Frankrike 29 (16 %) 10 (5 %)
Nederländerna 22 (12 %) 35 (18 %)
Storbritannien 47 (27 %) 40 (20 %)
Sverige 35 (20%) 58 (29 %)
Tyskland 29 (16 %) 28 (16 %)

Statistiken visar att det svenska läkemedelsverket varit mycket framgångsrika i konkurrensen om ansökningar. Min forskning visar att det inte var någon tillfällighet. Läkemedelsverket i Uppsala köpte konsulttjänster för att kartlägga hur man lockade läkemedelsföretag till att ansöka i Sverige. För att etablera sig som ett ledande europeiskt läkemedelsverk åkte ledningen för Läkemedelsverket ut på en ”road show” för att kommunicera sina egna styrkor för internationella läkemedelsföretag. Det har även framkommit att en rad andra europeiska myndigheter utarbetades en strategi för att stärka sin position i konkurrensen.

Myndighetskonkurrensen har även gett effekt på läkemedelsverkens myndighetsutövning. Min forskning visar att myndigheterna sedan 1995 haft en relativt kortare handläggningstid av läkemedelsansökningar, gjort kraftiga förstärkningar av kompetent myndighetspersonal samt haft en relativt mer öppen förvaltning med tydligare procedurer. Många av dessa förändringar kan tolkas som positiva ur ett demokratiskt perspektiv. Att förvaltningen har blivit mer öppen och tillgänglig för både allmänhet, media och andra kontrollerade aktörer gynnar insynen i läkemedelsförvaltningen. Dessutom kan en ökad andel av meriterad och specialutbildad personal ha ökat myndighetsutövningens trovärdighet.

Trots positiva aspekter har EU beslutat att återinföra ett monopol på myndighetsutövningen i läkemedelsfrågor. Den 20 november i år fullbordas genomförandet av ett nytt EU-direktiv som begränsar läkemedelsföretagens val av handläggande verk betydligt. Inte bara läkemedelsföretag med bioteknologiskt utvecklade mediciner tvingas som tidigare att ansöka centralt, utan nu måste företag med läkemedel mot HIV/AIDS, neurodegenerativa syndrom, diabetes, cancer och ”orphan drugs” ansöka om försäljningstillstånd till EMEA.

Så är cirkeln sluten. I Europa har vi gått från ett nationellt monopol på läkemedelsförvaltning innan 1995 över en period med europeisk myndighetskonkurrens för att i dag återgå till ett centralt förvaltningsmonopol. Min förhoppning är statsmakterna på den centrala myndigheten EMEA samma ställer krav som tidigare på öppenhet och tillgänglighet för att inte ta ett steg tillbaka i EU:s demokratisering.

Konkurrens mellan myndigheter

2005-08-18T22:08:00.000+02:00

En ny sorts konkurrens

Vad avgör vilka läkemedel som finns tillgängliga för oss konsumenter? Staten sätter upp regler som måste uppfyllas innan ett läkemedelsföretag kan sälja preparat på marknaden. En kontrollmyndighet har som uppgift att övervaka att reglerna följs. Före 1995 bestämde varje europeiskt lands läkemedelsverk enväldigt över det egna landets utbud av läkemedel. Därför kunde Danmark ha ett annat utbud än Frankrike, som likaledes skilde sig från utbudet i Tyskland och Storbritannien. Sedan genomfördes en reform, i linje med EU:s tanke om en gemensam inre marknad, att samma läkemedel skulle vara tillgängliga för alla medborgare. Och en gemensam uppsättning regler för godkännande av läkemedel upprättades för alla länder i EU.

Reformen medförde att varje nationellt läkemedelsverk fick mandat att godkänna läkemedel inte bara för det egna landet utan för hela EU. Det innebar att läkemedelsföretagen fick möjlighet att vända sig till vilket verk som helst för att göra sitt preparat tillgängligt på hela marknaden. Läkemedelsverken, å sin sida, blev tvungna att locka till sig ansökningar från läkemedelsföretag för att fortsätta delta i kontrollen av och ha inflytande över det europeiska läkemedelsutbudet. Från att ha varit oberoende och fristående aktörer knöts nu läkemedelsverken samman i en relation som kan liknas vid den som råder mellan producenter på en marknad. Tjänsten som utgör deras erbjudande, nämligen att certifiera, det vill säga gå i god för läkemedlens uppfyllande av (de numera gemensamma) reglerna, hade inte längre en given köpare. Företagen hade ett utbud av ”certifierare” att välja mellan, som nu började konkurrera med varandra om läkemedelsföretagens ansökningar. En certifieringsmarknad hade uppstått.

Konkurrensen medförde förändring. Det svenska läkemedelsverket köpte konsulttjänster för att kartlägga hur man lockade läkemedelsföretag till att ansöka i Sverige. På flertalet europeiska myndigheter utarbetades en strategi för att etablera sig på marknaden. Ett vågat sätt att marknadsföra sig var att åka på road show, besöka läkemedelsföretag för att presentera myndighetens styrkor. I denna rapport kommer jag att analysera detta konkurrensförhållande mellan statliga myndigheter. Vad har det inneburit för myndigheternas verksamhet? Har konkurrensen haft någon inverkan på myndighetens relation till industrin? Vilka läkemedelsverk i EU är det som har lyckats i konkurrensen? Vilka var deras konkurrensmedel? I analysen har jag utgått från att det är EU:s gemensamma regler som gett utrymme för en konkurrens mellan myndigheter. Ett fenomen som jag tar som grund för min analys är således att hur regler påverkar relationen mellan organisationer.

Regler och dess aktörer

En reglering består utav flera regler. Mänsklig interaktion sker för det mesta under reglerade former. Liksom ett schackspel har regler för en spelares handling har även organisationer, politiska institutioner, offentliga möten och kafferaster regler. För det mesta uppfattar vi regler som något som hindrar våra handlingar. Hastighetsregler hindrar fartökning. Konkurrensregler hejdar monopol från att bildas. Men omvänt kan regler även möjliggöra handling. En demokratisk stat möjliggörs av att vissa grundläggande värden regleras i grundlagen. För att en marknad ska fungera effektivt krävs regler för bland annat redovisning och försäljning. En del har en omfattande definition av regler som inkluderar både synliga och osynliga regler. Det finns de som har en smal definition och menar att regler är nedskrivna för tydliga regelföljare och med sanktioner för regelbrott. Andra väljer att kalla regelsorterna olika namn såsom lagar, direktiv, förordningar, rekommendationer, standarder, procedurer, rutiner och normer. Kartläggning och studier visar att antalet regler successivt ökar. (Ahrne & Brunsson 2004) Reglerna som behandlas i denna rapport är av typen som är skrivna och har tydliga avsändare och följare.

Den organisation som skapar regler kallar jag för regelsättare. I fallet med EU:s läkemedelsreglering är regelsättaren EU-kommissionen eftersom denna organisation skrivit direktivet. Men sedan har regeln godkänts av såväl ministerrådet som EU-parlamentet. Det konglomerat av organisationer som EU består av är därför den aktuella regelsättaren. Regelföljare är de organisationer som omfattas av regeln. I det aktuella fallet är det läkemedelsföretag som önskar sälja medicin på den europeiska marknaden.
I fokus för rapportens analys står dock varken regelsättare eller regelföljare. Ett läkemedelsverk är en tillsynsmyndighet som kontrollerar att reglerna följs. Dessa regelaktörer kallar jag för certifierare. Den statliga förvaltningsmyndigheten är en certifierare som är en del av regelsättaren utan den formella makten att skapa nya regler. Vad gör då den aktuella certifieraren? Ett läkemedelsverk handlägger (bland annat) ansökningar om läkemedelsförsäljning, som resulterar i att det antingen beviljar eller avstyrker ansökan. Ett formellt begrepp för vad läkemedelsverket gör är myndighetsutövning. Det innebär att verket bedömer huruvida en läkemedelsansökan uppfyller de externa reglerna i EU:s läkemedelsdirektiv. Hur förhåller sig certifierare till varandra om de ställs inför konkurrens? Det blir min inledande forskningsfråga.

Research Objectives

2005-07-04T21:51:00.000+02:00

Background
What rules decisions in political institutions? Laws? Traditional practice? Rituals? Logics of consequence? Or just chance?

Research has shown that decisions are ruled by all the above. And even more. One important factor when studying decision-making is to look at the organization where the decision is made. My standpoint is in line with basic organization theory – i.e. organizational aspects are in focus of the research.

In 1995 a new pharmaceutical regulation was created for the European Union. It properly was named “The New System”. A central pharmaceutical agency was places in London under the name EMEA – The European Medicine Agency – with the aim to evaluate and supervise medicine for human and veterinary use. The central agency currently works together with all the 25 national agencies of the member states.

Before a pharmaceutical company can market medicines to needing patients in the EU, the specific substance has to be approved by a medical agency. The system in the European Union offers two routes for granting authorization of pharmaceutical substances. Either the company applies for approval to EMEA with the chance of getting approval for all member state of the European Union or the company chooses to apply only to one national medical agency, followed by applications for mutual recognition to all preferable member states. It has been noticed that the different decision-making processes are very different.

What medical agency do the pharmaceutical companies apply to? Why? What is the difference between the decision-making processes at EMEA and the member states’ agencies? Are there differences between the member states? What roll do the differences play for pharmaceutical companies when deciding where to apply? Which single agency is most frequently used, and why? Which one is rarely used, and why? Do the different medical agencies do anything to attract applications?

The aim of the research project is to serve preliminary answers to these questions.

Aim of the research project
In the study I will describe the historical development of the pharmaceutical regulation in the EU since 1995. The aim is to view the pharmaceutical regulation in the European Union as a market. The endeavor is to explain how the political agencies contemplate its relatives (competitors) in adjacent states, and how this contemplation changes their organizational behavior. What effects does the rivalry in the system of regulation have?

The aim is also to explain the behavior of pharmaceutical companies in the process of approval. What issues make them choose decision-making organization, and under what conditions? Has this behavior changed over time, and if so, due to what reasons?

The research project’s objective is to write and publish a descriptive report on the topic of the New System, which both can open up for further discussion and be the base for coming theoretical advancement in Organization Theory.

Methods
The methods in the research project will be fairly straight-forward. To gather statistics from the approval processes will be the first step in the project implementation. Allocation of the processes, cost of application, duration of the processes, and type of medicine in the processes will (among other aspects) be included in the exposition.

A qualitative method will broaden the study. During the fall of 2004 I will conduct interviews with knowledgeable persons from both pharmaceutical companies and medical agencies. During the winter and spring of 2005 I will choose to focus on specific aspects based on my initial exposition of statistics.

Project plan
The research project will be started in September 2004. The initial gathering of will be conducted before the ending of 2004, and a first report will be circulated in January 2005. Meetings with about 20-30 representatives at both pharmaceutical companies and medical agencies will be planned and implemented in the late winter and spring of 2005. A preliminary report will be circulated in the early summer and the aim is to publish the final report in September 2005.

The total time of the research project will from September 2004 and a year ahead add up to research time valid 10 Swedish university credits.

Vetenskapsteori HT 2006

2004-09-25T23:42:00.000+02:00

Tisdag 5 september kl. 13.15 - 15.00: Vetenskapsfilosofihistoria

(i) Vikten av sanningsbegreppet

I fokus för vetenskapsteori är, eller åtminstone bör vara, sanningsbegreppet. Att en skrift, undersökning, analys eller dylikt kategoriseras som vetenskaplig implicerar en om inte absolut sanningshalt, så åtminstone hög eller högre jämfört med en skrift som klassas som ovetenskaplig. Mitt intryck av filosofins historia är att vetenskapsmän (det är för övrigt uteslutande män som tas upp i Magees bok) haft uppfattningen att sanningen om världen kan nås genom antingen vetenskapligt grubblande (och därmed ta sig upp från Platons grotta) eller (sent omsider, från 1600-talets Locke och framåt) genom att noggrant studera empiriska data. Oavsett vetenskaplig metod har den sanna kunskapen eftersträvats genom vetenskaplig forskning. Men vad utmärker då det sanna?

Jag ska utveckla min fråga ytterligare, för att öppna för diskussion. I både grundutbildning och högre sådan debatteras sällan sanningsbegreppet. Det finns förvisso något som är ’rätt’ och något som är ’fel’, ibland beskrivs det vara ’rätt svar’ respektive ’fel svar’, men huruvida det sanna är det som är rätt och omvänt ges det sällan svar på. För vissa frågor känns det enklare att kategorisera svaret som sanning, exempelvis känns det som en förvisso tidsbunden, men ändå absolut sanning att Madrid är svaret på frågan om namnet på Spaniens huvudstad idag. Kanske därför att Madrid är inskrivet som huvudstad för riket Spanien i den spanska grundlagen, eller för att Madrid står utsatt som Spaniens huvudstad i kartan som inkluderas i min fickalmanacka m.m.? Men ju svårare frågor som ges, desto knepigare blir det att finna sanningen. Vad är klockan nu? Hur många bor i Sverige? Vad är en bok? Varför skrattar en människa?

För att öppna diskussionen vill jag ställa dessa följdfrågor: ska man i sitt vetenskapliga arbete diskutera sanningsbegreppet? Varför eller varför inte? Finns det en sanning för allt? Om inte, för vad finns det en sanning? Om det inte finns någon sanning, vad utmärker då ett vetenskapligt arbete, och hur skiljer det sig från andra analyser? Vilket är förhållandet gäller mellan sanning och kunskap?

(ii) Skilja mellan ting och fakta?

Många filosofer (inte bara Wittgenstein, som ovan begrepp indikerar) skiljer mellan ett tings essens och dess praktiska uttryck (dvs. fakta) i världen. Kort och gott handlar det om att skilja mellan objekt och subjekt. Vissa menar att det går att överbrygga från det som visar sig empiriskt i världen till tingets essens (Artistoteles, Kant, Schopenhauer m.fl.), medan andra hävdar att trots existensen av både ett ting och dess fakta kan vi endast studera det senare och att det därför är meningslöst att tala om detta förra, dvs. tingets essens (bl.a. Wittgenstein). Dessa skiljda inställningar öppnar ändå för snarlika frågor: hur kan vi se/veta att det finns ett objektivt ting? Bör man inte motivera detta om man utgår från ett objektivistiskt/positivistiskt perspektiv? Bör man verkligen motivera att det inte finns något objektivt ting, förutsatt att det är ens utgångspunkt, eller kan inte detta tas för givet?

Är det inte, för att spetsa till diskussionen ytterligare, lämpligare (mer modernt, genomtänkt etc,.) att utgå från ett antidualistiskt perspektiv, där väljer att inte skilja mellan subjekt och objekt?

Ett citat (Rorty 1999) för att tydliggöra vad jag menar med antidualism: ’Olika beteckningar och slagord förknippas med denna antiessentialistiska, antimetafysiska rörelse inom olika västerländska traditioner. Till dem hör pragmatism, existentialism, dekontruktionism, holism, processfilosofi, poststrukturalism, postmodernism, wittgensteinianism, antirealism och hermeneutik.’

Sista frågan: Kan man vara antidualist och ändå positivist?

(För att återgå till verkligheten: mitt intryck är att deltagarna i årets vetenskapsteorikurs till högre utsträckning än de forskare jag vanligtvis möter på f-sektionen, Score elle SU tror på en uppdelning mellan objekt och subjekt. Därför vore frågorna om ting vs. fakta oerhört intressanta att diskutera under morgondagens seminarium.)

Tisdag 12 september kl. 13.15 - 15.00: Modern vetenskapsteori

(i) Logikens innebörd för oss samhällsvetare

Logiken har varit en trogen medresenär till matematik och filosofi från Aristoteles dagar till modern tid. Dess grundvalar har stötts och nötts i filosofiska diskussioner, logiken har utvecklats i intervallsteg och dess paradoxer har successivt knäckts eller kvarstått som olösliga under tidens gång. Flertalet sentida filosofer har spenderat mycket kraft på att utveckla logiken i främsta syfte att klarlägga dess grundpelare för att förbättra matematik och vetenskap (t.e.x Frege och Russell), medan andra tänkare har kategoriserat logikens premisser som studieområden som människan aldrig kan nå, och att frågor om dess grundvalar därför bör kategoriseras som metafysik och därmed icke analyserbart (t.ex. den tidige Wittgenstein).

För vissa har logiken varit en metod för att dra (regelrätta) vetenskapliga slutsatser, och framför allt inom discipliner där matematik är central är logiken inbyggd i teoriutvecklingen. På Handelshögskolans företagsekonomiska sektioner är dock sällan matematik i centrum. Hur står det då till med logiken i vår samhällsvetenskap? Använder vi logik, förutom i retorik? I vilken form och på vilket sätt? Är det en analytisk metod som vi tar in i våra empirianalyser? Eller låter vi logiken gå oss förbi? Är den ett analysinstrument som inte passar på varken sociologisk eller samhällsvetenskaplig forskning?

Efter genomläsning av veckans bok är mitt personliga intryck att vetenskapsteoretikern Chalmers är liksom den italienske f.d. fotbollsstjärnan Baggio – framstående i sitt yrke men som i den avgörande situationen vid straffpunkter i VM-finalen 1994 helt missar öppet mål. I sin redovisning av den moderna vetenskapsutvecklingen anser jag att Chalmers tydligt tar ståndpunkt för ett logisk-positivistiskt vetenskapsideal, i tron på objektivism. Förvisso berättar han flyktigt om sociologiska vetenskaper på ett fåtal platser i boken, men i stort handlar Chalmers vetenskapshistoriska berättelse om det som vi idag klassificerar som naturvetenskap. Men hur förhåller han sig till den samhällsvetenskapliga forskningen – är det vetenskap över huvud taget?

(ii) Varat och språket

Precis som Chalmers gör i de sista kapitlen av sin bok vill jag nu skifta fokus från teorier om kunskap, epistemologi, till teorier om varat, ontologi. Jag menar att fåtalet doktorander lägger ned tid på att fundera på sin ontologiska inställning. I vissa avhandlingar ser jag epistemologiska reflexioner som syftar till att placera doktorandens forskning i ett vetenskapsteoretiskt sammanhang, men jag tror inte att jag hittills sett en enda avhandling från Handels som uttryckligen diskuterar sin ontologiska inställning. Trots att den ytterst ligger till grund för ens forskning.

Faktum att ontologidiskussioner är ovanliga i företagsekonomiska avhandlingar är förmodligen gott. För den filosofiska debatten inom vår disciplin är för närvarande inte så aktiv, så därför man kanske gör bäst att inte komplicera sin text med utläggningar kring vad som är.

Men så här på en kurs i vetenskapsteori kanske vi ändå borde öva oss. Vad är världens beståndsdelar, vad är vår värld? Skulle man inte kunna säga att vår värld egentligen uttryck fullt genom vårt språk? Utgör då inte vårt språk gränserna för vår värld? Är det verkligen vår värld, eller är det bara min värld? Hur löser vi det solipsistiska problemet?

Tisdag 19 september kl. 13.15 - 15.00: Postmodern vetenskapsteori

(i) Språkbildningens användarkriterium och forskningsnormer

Som vi diskuterade på förra veckans seminarium har det inom den sociologiska forskningstraditionen under ett drygt halvsekel rått ett kritiskt förhållningssätt mot positivism. Under denna tid har ämnet organisationsteori fallit under sociologi på de flesta forskningsinstitut och universitet, vilket medfört att samma negativa inställning mot positivism även råder inom organisationsteoretisk forskningstradition. Dock är organisationsteori ett närmast ”transcendentalt” ämne på så sätt att den på samma gång genomtränger ett flertal samhällsvetenskapliga diskurser: i USA pendlar organisationsteori mellan statsvetenskap och sociologi, i Frankrike är den närmare filosofi och sociologi, i Norge är den statsvetenskap medan organisationsteori i Sverige är djupt förankrad i företagsekonomi.

Inställningen att forskning är språkbildning uttrycker ett tydligt motstånd mot positivism och metafysik utan koppling till empiri. Brunsson intar istället en epistemologisk position som relativist och pragmatist – bara att han uttrycker det med andra ord. Det finns dock några frågor som jag menar inte fullt besvaras i texten, vilka jag härmed ämnar ta upp. För det första, menar jag att det uppstår en del problem när han vill att forskningen ska närma sig verkligheten. Med sitt användarkriterium menar Brunsson att samhällsforskning inte främst ska rikta sig mot andra forskare eller ens studenter (då han kaxigt nog anser att ”de har sällsynt såliga förutsättningar att första, bedöma användbarheten i och använda de språk forskarna utvecklar”) utan snarare personer som arbetar med den empiri som forskningsspråket handlar om. Är detta en kritik mot andra forskare? Hur bör man nå ut med sina forskningsresultat?

För det andra anser jag att hans normer för vad som är god forskning inte helt är fullt motiverade. Vad gör att ”forskningsuppgifter [bara kan] formuleras utifrån ett samhälleligt helhetsperspektiv”? Varför kan man inte skapa ny kunskap genom att sitta på sin kammare och tänka kritiskt?

(ii) Determinism i diskursteori

Alvesson och Sköldberg skriver att ”en invändning mot poststrukturalismen är att många företrädare synes överdriva en decentrering av subjektet och tillskriva språk och diskurser en närmast omnipotent betydelse”. Jag vill placera nyinstitutionalism under paraplyet poststrukturalism, därför att jag menar att nyinstitutionell teori lider av samma ontologiska problem: ”Tesen om det diskursiva konstituerandet av subjektet kan ej rubbas.” Om diskurser/institutioner påverkar vårt beteende utan att vi reflekterar över det – vem skapar i sin tur dessa enheter? Eller kanske man ska fråga: hur skapas dessa enheter?

Dessa frågor har jag ställt vid ett seminarium som leddes av Nils Brunsson, och han konstaterade att det inom nyinstitutionell teori ofta råder en deterministisk inställning. Men hur användbart är determinism i våra liv (med anknytning till den förra frågan)? Vi lär oss bara att hela vårt liv är styrt av en struktur, och då spelar det egentligen ingen roll vad vi tar oss till. Allt är ju ändå bestämt…

Tisdag 26 september kl. 13.15 - 15.00: Komparatism

(i) Normativitet i komparatismen som vetenskapsfilosofi

Precis som vetenskapsfilosofen Hegel tror Tullberg på förändringens lag i vetenskaplig forskning. Hans grundinställning är att enbart ett dialektiskt förhållningssätt kommer att föra den vetenskapliga kunskapen framåt i sin (ändlösa) resa mot den absoluta sanningen. Att det hela tiden kommer att finnas möjlighet för teoriutveckling som ger oss kunskaper om världen som är något närmare sanningen än man dittills kunnat belägga vetenskapligt verkar vara ett epistemologiskt fundament hos Tullberg. Att vi aldrig kommer att nå fram till sanningen med stort S implicerar inte att vi bör avsluta vår sanningsresa. ”Det är aldrig målet, utan resan, som är meningen med hela färden” är förmodligen en slogan Tullberg skulle skriva under på.

Men i Tullbergs sanningsresa finns det regler för att kunna skrida framåt. Han kallar dem själv för ”the standards of science”, som förvisso inte är enkla att specificera, men är essensen i vad som slutligen är det centrala i sanningsbegreppet. Att nå sanningens regler är vetenskapens uppgift, och det är enbart genom att jämföra motsägande vetenskaper som vi kan avgöra vilken av de jämförda vetenskaperna som har de regler som ger bäst resultat. Det skulle bli ett cirkelresonemang[1] om inte Tullberg menar att vetenskapsreglerna är dialektiska, på så sätt att de utvecklas kontinuerligt genom att skrida närmare sanningen med stort S, precis som en privatdetektiv i sitt uppdrag på att lösa en mordgåta.[2]

Med Tullberg vid vår sida står vi som forskare med en objektivistisk, relativt problemfri, vetenskapsfilosofi. Men det ger oss anledning att ställa frågor om hur/vem/vad som avgör vilken vetenskap som är bäst i en jämförelse. Denna metafysik (som för övrigt är en teori utan data, något han själv förkastar )är något som närmare måste utredas.

(ii) Vetenskapens förhållande till världen

Tullberg tror på att vetenskapen bör vara konstruktiv, vilket han även menar är fallet när han skriver att ”scientific progress leads to massive pratical effects”. Han konstituerar vetenskapen bland annat som en källa till moral- och idéutveckling, som exempelvis kan illustreras med de praktiska moraleffekter som framväxandet av den nationalekonomiska vetenskapen har haft på vårt samhälle. Utan vetenskapen ”nationalekonomi” kanske vi fortfarande skulle ha haft ett offentliga styrt och finansierat telefonsystem i Sverige, och för att minska fetma-epidemin kanske vi skulle ha haft mycket högre skatt på fett i västvärlden, förmodligen skulle rökning ha varit förbjuden och vi hade kanske kunnat läsa morgontidningar utan reklam. Men eftersom nationalekonomi lär oss att vissa organiseringar är mer effektiva än andra, att folkets lycka uppnås på ett sätt istället för ett annat, och att individens frihet alltid är grunden för ett rationellt och moraliskt bättre beslutsfattande, så är samhället (i vissa fall) organiserad efter nationalekonomiska principer.

Innan den nationalekonomiska vetenskapen var skapat (eller funnen, beroende på vilka ontologisk inställning man har) så var världen således en annan. Världen som fanns pre-nationalekonomi kan inte vara densamma som världen post-nationalekonomi. Exemplet visar att vetenskaper påverkar världen på ett grundläggande sätt, vilket leder oss fram till en fråga som anknyter till Tullbergs text: om världen är föränderlig, hur kan sanningen om världen var fast?
[1] Det är en regel att jämföra olika vetenskapers regler och det skapar i sin tur nya regler som måste jämföras.
[2] Tullbergs filosofi blir dock ohållbar om man ser regler som något är skapat av människor, inte givit av världen. Jag lämnar dock denna diskussion till seminariet.

Vetenskapsteori HT 2006

2004-09-25T23:39:00.000+02:00